Lagens långa arm - Del 2
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
I keep on hearing the police have caught me but they wont fix me just yet. I have laughed when they look so clever and talk about being on the right track. That joke about Leather Apron gave me real fits. I am down on whores and I shant quit ripping them till I do get buckled. Grand work the last job was. I gave the lady no time to squeal. How can they catch me now. I love my work and want to start again. You will soon hear of me with my funny little games. I saved some of the proper red stuff in a ginger beer bottle over the last job to write with but it went thick like glue and I cant use it. Red ink is fit enough I hope ha. ha. The next job I do I shall clip the ladys ears off and send to the police officers just for jolly wouldn't you. Keep this letter back till I do a bit more work, then give it out straight. My knife's so nice and sharp I want to get to work right away if I get a chance. Good Luck.
Yours truly
Jack the Ripper
Dont mind me giving the trade name
PS Wasnt good enough to post this before I got all the red ink off my hands curse it No luck yet. They say I'm a doctor now. ha ha
Detta brev är daterat till den 25 september och nådde Central News Agency den 27 september 1888. Det ansågs till en början bara vara ännu ett bluffbrev i mängden, men efter mordet på Eddowes och det faktum att hennes örsnibbar var avskurna så ändrade man snabbt inställning och höll det för troligt att författaren till brevet och mördaren faktiskt var en och samma person. Brevet är särskilt intressant eftersom det är första gången som namnet Jack the Ripper används. Vissa har genom åren hävdat att det skulle vara en alkoholiserad journalist vid namn Thomas Bulling som skrev detta brev och mycket tyder nog på att det förhåller sig just så, alternativt att det skulle vara författat av en journalist vid namn Frederick Best. Bulling var en kontroversiell man inom mediasfären och förutom denna eventuella bluff så är han mest känd för vad som brukar kallas "Bismarcktelegrammet". Tydligen så hade Bulling fått mycket tidig och korrekt information om Prins Bismarcks bortgång, men eftersom han var lite på snusen och verkligen inte tänkte arbeta övertid för en sådan simpel nyhet så skickade han ett telegram till sin chef där det blott och bart stod att läsa "Bloody Bismarck is dead". Kort och koncist, eller hur? Det finns dock ett problem med att hävda honom som författare till "Dear Boss"-brevet, handstilen stämmer nämligen inte det minsta in på Bullings. Dessutom anses det att både detta brev och det postkort som går under namnet "Saucy Jacky Postcard" är skrivna av samma hand. Nu kan man förvisso argumentera för att en man som Bulling, som varje dag använde penna och papper i sitt yrkesutövande, säkerligen hade kunnat anamma två separata handstilar, men vissa gemensamma drag brukar ändå leva kvar som ett slags fingeravtryck. Han kan även ha ordnat så att någon annan skrev det åt honom och i så fall är den huvudmisstänkte för detta hans kollega, John Moore, chef på Central News Agency och utpekad som potentiell författare av brevet redan 1891.
Hur det nu än må vara med författarens identitet så tror jag knappast att det är skrivet av mördaren själv. Visst, det händer relativt ofta att seriemördare kommunicerar med polis och andra instanser inom rättsväsendet, men i detta fall tror jag bestämt att det handlar om en bluff. Det finns helt enkelt för lite relevant information i det. Att klippa öronen av någon är inte samma sak som att skära av en örsnibb, det är bara ett turligt och tragiskt sammanträffande enligt min mening. Likaså var det allmänt känt att John Pizer, kallad "Leather Apron", hade varit inkallad till förhör i samband med de föregående morden och Dr Phillips teori om att det var en person med goda anatomiska kunskaper, kanske rentav en kirurg, som låg bakom det hela hade stått att läsa i varenda tidning. Om det nu verkligen hade varit mördaren som hörde av sig så hade han med enkelhet kunnat bekräfta detta genom någon detalj som pressen ännu inte hade fått nys om . Så sker icke i detta brev och profetian om öronen som jag nyss nämnde kan lika gärna ha varit en slump. Förmodligen var det alltså en bluff med avsikt att höja tidningarnas upplagor. Vidare så har det påpekats att många av de ord och uttryck som används i brevet är typiskt amerikanska, till exempel "Boss", "Fix", "Down on" och "Buckled". Exakt vilka slutsatser man kan dra av det är dock oklart. Efter att ha varit försvunnet i många år så finns brevet finns nu i Nationalarkivet i Kew.
"Saucy Jacky" - kortet:
I was not codding dear old Boss when I gave you the tip, you'll hear about Saucy Jacky's work tomorrow double event this time number one squealed a bit couldn't finish straight off. ha not the time to get ears for police. thanks for keeping last letter back till I got to work again.
Jack the Ripper
Så löd texten skriven på ett förfrankerat kort som mottogs av Central News Agency den 1 oktober. Det var skrivet i rött bläck och både framsidan och baksidan var fläckiga av något som liknade blod och på adressidan fanns ett finger- eller tumavtryck. Handstilen är om inte identisk så i alla fall mycket lik den i "Dear Boss"-brevet. Här används namnet Jack the Ripper för blott andra gången i skrift och innehållet ses av dem som tror på dess äkthet som bevis för att det är skrivet av högst densamme. Författaren nämner att han inte hann ta hela öronen av sitt offer och skvallrar om att han ligger bakom båda morden under "The Double Event". Om man är mer skeptiskt lagd, vilket jag är, så inser man snart att det både fanns goda möjligheter för en eventuell bluffmakare att läsa om detta i tidningarnas morgonupplagor och ändå hinna få iväg kortet till adressaten i tid. Mitt tips är att samme författare är ansvarig för båda ovanstående korrespondenser och att det med stor sannolikhet är produkten av någon av tidigare nämnda herrars kreativitet och iver att försöka höja sina upplagor. Tråkigt nog så är orginalet försvunnet, oklart sedan när, och även om några forensiska slutsatser kanske inte hade kunnat dras utifrån blodfläckar och fingeravtryck så hade det ändå varit intressant att undersöka det. En man vid namn Fred P. Jago skrev faktiskt ett brev till The Times där han förespråkade att man skulle undersöka fingeravtrycket och argumenterade för hur mycket ett avtryck kunde avslöja om dess ägare. Tyvärr så hade Metropolitan Police tackat nej till denna nya teknik när den erbjudits till dem 1886 och först 1892, i Argentina, kom någon att dömas för mord med hjälp av denna metod. Något som är mycket förunderligt med detta brev är för övrigt att det ger mördaren ytterligare ett smeknamn: Saucy Jacky. Det känns onekligen som om någon försöker testa vilket namn som bäst fastnar hos "publiken". Som ni kanske kommer ihåg så tror jag ju inte heller att Jack var ansvarig för både mordet på Stride och Eddowes och då minskar ju betydelsen av denna hälsning markant.
Lusk-/From Hell - brevet:
From hell.
Mr Lusk,
Sor
I send you half the Kidne I took from one woman and prasarved it for you tother piece I fried and ate it was very nise. I may send you the bloody knif that took it out if you only wate a whil longer
signed
Catch me when you can Mishter Lusk
Detta lilla brev mottogs den 16 oktober av George Lusk, ordföranden i Whitechapel Vigilance Committee, ett medborgargarde bildat för att stoppa Jack the Rippers framfart. Det skickades till hans hemadress med kvällsposten och innehöll förutom detta även den halva njure som nämns i texten. Tyvärr så var stämpeln något för otydlig för att slå fast ifrån vilket distrikt det hade skickats. Lusk trodde först att det var ett dåligt skämt och i pressen talades det mer om njuren än om själva brevet och Lusk anförtrodde tidningarna om att han även hade fått ett kort ett par dagar tidigare. Där hade stått att läsa: Say Boss, - You seem rare frightened. Guess I'd like to give you fits, but can't stop time enough to let you box of toys play copper games with me, but hope to see you when I don't hurry too much. - Goodbye, Boss. Mr. Lusk, Head Vigilance Committee, Alderney-street, Mile-end. Handstilen var densamma och även om Lusk knappast var en man som lät sig skrämmas så var den situation som uppstått minst sagt störande och oroande. En viss Miss Emily Marsh påstod också att en man med irländsk dialekt (vilket brevet också är skrivet på) hade varit inne i hennes fars affär och frågat om anslaget gällande medborgargardet som de hade på väggen där samt om var George Lusk kunde tänkas bo. Miss Marsh hade gett honom den adress som tidningarna ändå hade publicerat men utelämnade husnumret. Mannen antecknade allt i en liten bok. Grafologiska undersökningar har genomförts, men eftersom jag inte är särskilt imponerad av sådant så har jag valt att utelämna dessa här, inte minst eftersom flera av dem motsäger varandra. Vad man däremot kan konstatera är att brevets äkthet står och faller med huruvida det faktiskt var en del av Eddowes njure som medföljde. Vad vi vet är att den var från en människa, närmare bestämt en kvinna i 45-årsåldern, att den uppvisade tecken på Bright's sjukdom (samma som Eddowes) och att den kom från en alkoholist. Det låter övertygande, men eftersom inga spår av den existerar idag så vet vi inte med säkerhet att den kom ifrån Eddowes. Både njuren och brevet är sedan länge försvunna och allt vi har att utgå ifrån är spekulationer och dåtida undersökningar. Min åsikt är att detta brev "Från Helvetet" är den hetaste kandidaten till att faktiskt ha skrivits av Jack i egen hög person. Det finns något så sjukt och hotfullt bakom innehållet i brevet att det näppeligen kan ha skrivits av någon som bara vill "skämta". Lägg därtill att det skickades tillsammans med en njure och rysningar letar sig ögonblickligen upp över ryggraden. Jag säger kort och gott: brevet är förmodligen äkta.
Openshaw-brevet:
Old boss you was rite it was the left kidny i was goin to hoperate agin close to you ospitle just as i was going to dror mi nife along of er bloomin throte them cusses of coppers spoilt the game but i guess i wil be on the jobn soon and will send you another bit of innerds
Jack the Ripper
O have you seen the devle with his mikerscope and scalpul a-lookin at a kidney with a slide cocked up.
Dr Thomas Openshaw, läkaren som hade analyserat den njure som George Lusk fått på posten, mottog denna korrespondens den 29 oktober. Det var inte adresserat hem till honom utan till hans arbetsplats på London Hospital. Detta brev fick inte samma uppmärksamhet som det till Lusk och det kanske främst på grund av de många falska brev som florerade vid denna tid. Det finns vissa drag både i handstil och stilistik mellan detta och Lusk-brevet, men det finns också väldigt många skillnader. En lustig detalj är till exempel att det på kuvertet står "Hospital", korrekt stavning alltså, medan det i själva brevet står "ospitle" som i ett försök att framställa författaren som halvt om halvt illiterat trots att han uppenbarligen inte är det. Även detta brev ger sken av att vara skrivet på dialekt, men med något mer extrema medel än i det tidigare exemplet. Det är också undertecknat av "Jack the Ripper", vilket möjligen tyder på att det inte är mördaren som har skrivit det eftersom både äldre och modernare seriemördare inte tycks ha särskilt mycket till övers för de namn som pressen ger dem. De verkar liksom i sin egen verklighet och med helt andra mål och föreställningar än de vi kan spekulera i bara genom att iaktta deras gärningar. Det som ändå skänker brevet en smula trovärdighet är att det är skickat till just Dr Openshaw och att det klart och tydligt refererar till njuren som Lusk erhöll. Författaren Patricia Cornwell kostade på detta brev en grundlig och mycket dyr analys i sina befängda försök att utpeka konstnären Walter Sickert som mördaren (eller åtminstone brevskrivaren, jag vet inte hur hon hade tänkt sig bevisa något annat med sin analys) och kom fram till att pappret är från samma tillverkare som det Sickert använde. Hon lyckades även lyfta mitokondrialt DNA som stämde in på Sickert, vilket enbart bevisar att han eller någon av de 400.000 andra som delar denna DNA-sekvens skrev det. Jag skrev en gång att om tidsmaskiner någon dag blir verklighet så kommer även du och jag att bli misstänkta för detta brott. Mer om det när vi kommer till den ständigt svällande bunten av påstådda gärningsmän.
Jag tror i alla fall att det finns en liten chans att Openshaw-brevet och Lusk-brevet har samma författare, men det är en väldigt liten och skör chans. Av alla brev som skrevs så tror jag att Lusk-brevet är det närmaste vi kommer ett livstecken från mördaren själv. Openshaw-brevet fanns länge i den framstående ripperologen Donald Rumbelows ägo, men år 2001 så donerade han det till Nationalarkivet. En kopia finns även utställd på Royal London Hospitals museum i Whitechapel.
Fridens...
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Bucks’s Row (ursprungligen Ducking Pond Row och idag Durward Street) erhöll en lika delar olycklig som evig plats i de kriminologiska och ripperologiska annalerna en tidig morgon den 31 augusti 1888. Cirka klockan 03.40 så påträffades Mary Ann "Polly" Nichols mördad och mannen som gjorde den hemska upptäckten var körsnären Charles Cross. Hon hade fått halsen avskuren och hade ett djupt sår i och flera snitt löpandes över bålen. Döden torde ha inträtt ögonblickligen och således var det första av de fem kanoniska Rippermorden ett obestridligt faktum.
Buck's Row var "en smal genomfart i öst-västlig riktning från Brady Street till Baker's Row (idag Vallance Road)". Av de mordplatser vi här kommer att gå igenom så är det den i särklass bäst bevarade, för även om stallet intill är rivet så finns muren som inneslöt det och skolbyggnaden som reste sig över det kvar i allra högsta grad. Nichols livlösa kropp anträffades framför infarten till Brown's Stable Yard och varken invånare eller arbetare i området kunde dra sig till minnes att någonting utöver det vanliga skulle ha hörts eller setts vare sig innan eller efter mordet. Som brukligt är i denna ohyggliga berättelse så befann sig polisen alldeles runt knuten och det tog inte lång tid innan konstaplar Mizen, Neil och Thain var på plats. Redan vid 04-tiden var även rättsläkaren Dr Henry Llewellyn på plats, men då hade förstås Jack själv sedan länge försvunnit från platsen. Säga vad man vill, och jag vill verkligen inte insinuera någonting, men han tycks ha haft en kusligt exakt inblick i polisens förehavanden under sina mordnätter. Kanske hade han bara tur? Kanske var han bara väldigt observant? Kanske fick han sin vetskap om detta från någon poliskälla? Oavsett vilket förslag man föredrar att tro på så är det till sist ändå bara spekulationer och gissningar.
Likheterna mellan brottsplatsen på Buck's Row och den på Dutfield's Yard (där Elizabeth Stride kom att mördas ganska exakt en månad senare) är verkligen slående. Stallet, muren, den öppna platsen, körsnären som påträffar kroppen, allt stämmer. Allt, förutom det faktum att jag redan har avfärdat Stride som ett Ripperoffer förstås, men det har med rättsteknisk bevisning att göra och ytterst lite med likheter i brottsplats att skaffa (se mina tidigare inlägg om Elizabeth Stride för mer om det).
Så, vad kan vi dra för slutsatser om Buck's Row som mordscen? Ja, för det första så kan man konstatera att det krävs ett inte oansenligt mått mod (eller dumdristighet) för att börja stympa någon på en så pass vältrafikerad gata och i en sådan nedgången del av staden. Alla möjliga sorters människor arbetade och bodde där och hade en hamnarbetare eller slaktare råkat passera vid tiden för dådet, och sett en av "sina egna" bli attackerad, så hade Jacks dagar förmodligen varit räknade. Dessutom patrullerades området ganska flitigt av polisen redan innan mordens början, så risken för att bli arresterad var inte heller oansenlig. I vanlig ordning tycks dock dylika ting och detaljer inte ha bekymrat Jack the Ripper nämvärt.
Det är ett ständigt och irriterande faktum att alla dessa mord, förutom det på Mary Kelly, utfördes på extrema högriskplatser och att han ändå lyckades undgå lagens långa arm. Till och med efter mordet på Annie Chapman, när polisnärvaron ökades avsevärt, så gick man bet i sin jakt på honom. Det är sannerligen anmärkningsvärt. Som grädde på otursmoset så visade det sig också snart att de allra flesta vittnen (förutom Israel Schwartz och några få andra) var hejdlöst opålitliga. Vadan detta? Är det helt enkelt så, som vissa forskare påstår, att det var resultatet av den sensationalism som orsakades av tidningar som The Star med flera? Det är absolut inte otroligt, särskilt inte med tanke på att det fanns pengar att tjäna på att prata med tidningarna, oavsett om man talade sanning eller inte. För i ärlighetens namn, om du inte ens vet hur du ska överleva dagen, spelar det då verkligen någon roll hur du tjänar ihop till mat och potatis?
Om man bara betraktar platserna för morden för vad de är så blir en sak väldigt tydlig: samtliga är platser dit en prostituerad skulle kunna ta en kund. Det är allt. Muren som omgav stallet på Buck's Row är en helt okej plats för en "threepence stand-up", liksom staketet nedanför vilket Chapman senare påträffades, trapphuset där Tabram mördades och den mörka vrå på Mitre Square där Eddowes mötte sin skapare. Utifrån detta kan man dra slutsatsen att Jack på sätt och vis var en främling för sina offer och definitivt en person som inte väckte någon större oro hos dem. De hade förmodligen sett honom någon gång eller två, kanske på puben Ten Bells eller någon liknande inrättning. Jag är också övertygad om att samtliga offer kände varandra, om inte till namn så åtminstone till utseende. Invånarna i Whitechapel var trots allt inte så många och de kvinnor som gick på gatan var förstås ännu färre. Dessutom fanns det bara ett fåtal platser där de var välkomna, som härbärgen, arbetshus och en handfull pubar som The Frying Pan och nyss nämnda Ten Bells.
Så hur sammanfattar vi Buck's Row som brottsplats? Det var, kort och gott, en bra plats för samkväm med prostituerade, men en usel plats att begå ett mord. Antalet potentiella vittnen kan räknas i hundratal eller, som i detta fall, inte alls. Jacks beteendemönster får honom att framstå som ett lätt byte för polisen och hade det skett idag så hade det bara varit en fråga om timmar innan han hade gripits. Poliskåren 1888 hade inte tillgång till de vetenskapliga och tekniska verktyg vi har idag, de förlitade sig på intelligens och fotarbete och begränsades av en mängd märkliga regler och ordergångar (mer om det när vi kommer till händelserna rörande "Goulston Street Graffitti"). Det är också, i ett nötskal, varför ripperologi fascinerar så många människor världen över. För att citera mig själv från den engelskspråkiga versionen av denna blogg: "It is a game of deduction, the ultimate Sherlock Holmes adventure."
Fridens...
Buck's Row idag med mordplatsen markerad
Buck's Row som det såg ut 1888 (sett ifrån motsatt håll jämfört med ovan)
Kategori: Allmänt
Jag tycker nog att det har blivit dags att ta en närmare titt på själva platserna för morden, vilka i viss mån är lika viktiga för att förstå Jack the Rippers gärningar som dåden i sig. I denna genomgång kommer jag att inkludera George Yard Buildings, platsen för mordet på Martha Tabram, men däremot utesluta platsen för mordet på Mary Kelly. Det sistnämnda för att den skiljer sig så markant ifrån de andra, den var nämligen ganska ideal emedan de övriga är att betrakta som relativa högriskplatser. Längre fram kommer jag dock att ägna stort utrymme åt både Mary Kelly och den ovanligt vidriga syn som mötte utredarna på 13 Millers Court.
Så, med det sagt, låt oss börja.
Trots det faktum att inga bilder, teckningar eller ens ritningar av hur George Yard Buildings såg ut bakom fasaden har överlevt tidens tand så vet vi åtminstone att det användes som inackorderingshus vid tiden för mordet på Martha Tabram och att hennes livlösa kropp anträffades av hennes granne John Reeves. Han gjorde det makabra fyndet på avsatsen mellan första och andra våningen vid 04.50-tiden den 7 augusti 1888, hon hade knivhuggits inte mindre än 39 gånger i kropp och hals. Pressen vid den här tiden beskrev George Yard Buildings som en klassisk, viktoriansk slum där hyresgästerna "upplåter sina sängar över natten till förbipasserande" och tillade för säkerhets skull att "män går dit med kvinnor, som vore de deras fruar". Detta förnekades förstås bestämt av hyresvärden och emedan hans hållning stod helt i kontrast till pressens beskrivning så finner man nog sanningen någonstans mitt emellan dessa två ytterligheter. De boende i George Yard Buildings var i de flesta (om inte alla) fall "unfortunates" (olyckliga, i betydelsen prostituerade) eller "poor labouring class" så det är inte särskilt svårt att tänka sig att vissa av de boende använde de dåligt belysta trapphusen, där ljuset för övrigt släcktes helt klockan 23.00 om kvällen, för "sammanträffanden" i skydd av mörkret. En stor fördel med detta var att man kunde bedriva sina affärer inomhus och således helt oberoende av väder och vind, ett faktum som möjligen även den ständigt opportunistiske Jack the Ripper kände till?
I byggnaden fanns inte mindre än 48 inackorderingsrum som kunde nås via tre stycken balkongavsatser i betong på baksidan samt via det allmänna trapphus som kunde nås via en välvd ingång på framsidan. Som jag nyss nämnde så var det alltså i trappan, på avsatsen mellan första och andra våningen, som Martha Tabram mötte sitt öde.
Det behöver knappast påpekas att detta var en plats där folk kom och gick under dygnets alla timmar, vissa för att gå till jobbet och andra på väg hem efter att ha tillbringat hela natten på stadens gator på jakt efter några få ören. Ett mord begånget i ett trapphus brukar ofta vara ett mord i affekt eller utan särskilt uppsåt och i de allra flesta fall kan gärningsmannen ringas in relativt omgående. Det är verkligen ingen plats att rekommendera om man vill göra "karriär" som mördare. Tre personer avlade vittnesmål i de inledande förhören om Tabrams död: John Reeves i nummer 37 (som även påträffade kroppen), Elizabeth Mahoney i nummer 47 och Alfred Crow i nummer 35. Att det var ett ovanligt brutalt mord rådde det inget tvivel om, men att det skulle eskalera ytterligare kunde ingen föreställa sig, ens i sin vildaste fantasi.
Så varför detta underliga val av brottsplats? Tja, vissa kriminologer och kriminalpsykologer är ganska övertygade om att Jack bodde i närheten, om inte i samma hus, och att detta således var ett logiskt val för det första dådet. Mitt i vad man brukar kalla mördarens "comfort zone". Även många geoprofilerare (som alltså använder de olika brottsplatserna som underlag för att räkna ut ungefär var mördaren bor) skriver under på denna teori och faktum är att geoprofilering har visat sig stämma ganska väl i många andra, liknande fall. Men, för att en helt pålitlig geoprofil ska kunna byggas så måste vi med säkerhet veta när och var seriemorden tog sin början och att gärningsmannen faktiskt var en och samma. I fallet med Jack the Ripper så är det som bekant så att inga av dessa kriterier kan uppfyllas på ett tillfredsställande sätt. Särskilt inte i fallet med mordet på Tabram.
Anledningen till att jag personligen tycker att George Yard Buildings är en så intressant plats är min starka övertygelse om att det var där allting började. Platsen där Jack the Rippers blodtörst, galenskap och mentala förfall först fick utlopp. Han kände med stor säkerhet till området, men jag tror att mordet på Tabram var ett plötsligt infall, en oemotståndlig impuls och det ögonblick då allt som hade byggts upp inom honom släpptes löst på en stackars kvinna som bara råkade passera. Vi kanske inte har några ritningar över byggnaden i vilken mordet skedde, men jag tror att vi åtminstone har en grundläggande skiss över mannen som kom att bli känd som Jack the Ripper.
George Yard Buildings byggdes om till studentbostäder redan 1890 och döptes om till Charles Booth House. I januari 1973 så revs både George Yard Buildings och grannhuset St George's House för att ge rum åt Sunley House. Platsen där George Yard Buildings låg återfinns numera på Gunthorpe Street. Som en intressant parentes kan nämnas att en man vid namn Winston G. Ramsey faktiskt köpte grinden som fanns vid den välvda ingången mot gården och använde den som trädgårdsprydnad.
Fridens...
George Yard Buildings kort innan rivningen
Gunthorpe Street idag
Kategori: Allmänt
Jag kände på mig att det var någonting viktigt jag hade glömt angående mordet på Stride, nämligen mordvapnet. Det fastslogs av doktor George Bagster Pillips att Stride togs av daga medelst en kortbladig kniv medan de andra morden ska ha utförts med en långbladig kniv. Detta är ett mycket störande faktum och antyder två saker. Antingen att Jack bar flera knivar med sig när han letade efter ett lämpligt offer eller att Stride, som jag tidigare har föreslagit, mördades av en helt annan man. Jag skriver "man" med stor säkerhet, trots de många teorierna kring en möjlig "Jill the Ripper".
Jag drar mig också till minnes vad John Douglas skrev om mordet i sin bok The Cases That Haunt Us: "[...] the MO is the same, but the signature appears to be different." Douglas anser ändå att båda morden inom ramen för "The Double Event" utfördes av samma person, vilket jag inte alls håller med om. Låt mig klargöra lite ytterligare varför.
Douglas, och många med honom, tror att Louis Diemschutz avbröt mördaren innan han fick tid att stympa Strides kropp. Därför är Modus Operandi detsamma som i övriga fall, men eftersom stympningen aldrig hann fullbordas så saknas "signaturen". Således, brukar det heta, var Jacks blodtörst fortfarande inte släckt när han råkade på Catherine Eddowes på Mitre Square bara 45 minuter senare. Det är förstås inte omöjligt och det vore arrogant av mig att kategoriskt avfärda ett sådant scenario, men jag är fortfarande ovillig att hålla med.
Som jag har påstått tidigare så tror jag att Stride föll offer för en helt annan mördares hand, förmodligen en av de män (eller båda) som iakttogs av Israel Schwartz helt nära den plats där Diemschutz senare påträffade hennes kropp. Ingen av dessa mystiska män var, såvitt jag uppfattar saken, Jack the Ripper. För anta att du har någonting otalt med en av de många prostituerade i området och att du är tokig nog att mörda någon, vilken tidpunkt kan vara bättre? Mordet på Stride skedde i affekt, ett ögonblicksdåd utfört av någon som avskydde henne specifikt eller hennes medsystrar generellt. Kanske av någon som till och med närde en morbid nyfikenhet för mord och som säkert hade både hört och läst om Jacks vansinnesdåd. Jag har inga definitiva svar, men jag håller det för mycket mer troligt åtminstone.
Jag kan inte för allt i världen föreställa mig ett scenario där Jack the Ripper bara kallt accepterar att han blir avbruten i sin gärning och flyr platsen. Han tycks alltid ha försvinna precis när polisen kommer runt knuten och bara lämna efter sig en stympad kropp. Varför skulle han tillåta en vanlig civilist att störa honom i hans sinnessjuka ärende? Svaret är enkelt: det skulle han inte. För även om han är känd för att enbart ha mördat kvinnor så tror jag inte att någon skulle undkomma oskadd om de stört honom i hans näst intill heliga ritual. Vidare så måste mördaren, oavsett om han är skvatt galen eller yrkesmördare, pusta ut, samla sig och rensa tankarna innan han går vidare efter ett debacle som detta. Därpå följer den enorma risken att bli upptäckt när han rör sig från en plats till en annan. Någonting i detta klingar falskt.
Det tar bara 10-15 minuter att promenera från Dutfield's Yard till Mitre Square, men skulle Jack the Ripper verkligen ha företagit sig en sådan promenad nerblodad efter mordet på Stride? Nej, knappast. Mer troligt är det i så fall att han hade någonstans att gömma sig och byta om mellan dessa två adresser och det skulle också förklara varför ingen såg honom. Det kan också förklara varför mordvapnet inte var detsamma vid båda morden under "The Double Event". Däremot måste man ändå ställa sig frågan: Varför använde han sig av en kortbladig kniv endast vid mordet på Stride? Befann han sig i en experimentell fas av sin mycket tvivelaktiga karriär?
Det här är bara ett addendum som sagt, men jag kan inte nog understryka de märkliga omständigheterna rörande mordet på Stride. Douglas, som tidigare citerades och som är mycket mer erfaren inom profilering och kriminologi än vad jag någonsin kommer att bli, hävdar att han skulle råda sina utredare att se på detta som ett dubbelmord. Kanske var det just det, kanske inte, men det hör egentligen inte hit. Det viktiga är att ifrågasätta där man ser tveksamheter, igen och igen om så krävs. Olösta fall med mer än ett sekel på nacken låter sig sällan imponeras av Occams rakkniv.
Fridens...
Mitre Square
Kategori: Allmänt
Elizabeth Stride föddes som Elisabeth Gustafsdotter i Torslanda utanför Göteborg den 27 november 1843. I likhet med många andra som föddes på landsbygden vid denna tid så är informationen om hennes barndom och uppväxt mycket knapphändig. Det lilla vi vet är att hon började jobba som piga i Göteborg runt 1860 och att polismyndigheten registrerade henne som prostituerad i mars 1865. Under denna period behandlades hon också två gånger för en okänd könssjukdom och den 21 april 1865 födde hon ett dödfött barn.
1866 reste hon till London, förmodligen för att ge sitt liv en nystart och skaffa ett anständigare yrke. Efter några år (1869) gifte hon sig med skeppssnickaren John Thomas Stride (f. 1830) och de drev ett litet café i östra London under en tid. 1877 intogs Elizabeth Stride hursomhelst på Poplar Workhouse, vilket förmodligen betyder att hon och John hade gått skilda vägar vid denna tid. Tydligen så återupptog de sin relation någon gång under 1881, men separerade sedan för gott i slutet av samma år.
Som om det inte vore nog med alla vaga detaljer ur hennes liv och leverne så var "Long Liz" dessutom känd för att ljuga, så pass att det tycks ha gränsat till mytomani. Hon berättade bland annat för folk att hennes make och två av hennes nio barn hade omkommit i Princess Alice-katastrofen 1878 och att hennes stamning härrörde från att någon, oavsiktligt, hade sparkat henne över munnen medan de simmade från det sjunkande skeppet. I själva verket så hade de inga barn och John Stride dog i tuberkulos 1884. Så varför alla dessa lögner? Tja, det kanske inte är så märkligt som man först kan tycka. De var ett medel för att nå ett väl utstuderat ändamål, ett sätt att ingjuta empati hos potentiella välgörare som till exempel Svenska Kyrkan i London eller föreståndarna för olika härbärgen runt om i East End. Jag betvivlar dock att någon svalde hennes lögner i någon större utsträckning.
Smeknamnet "Long Liz" är ganska intressant med tanke på att hon bara mätte 158 cm, vilket inte var särskilt långt ens år 1888. Kanske fick hon det på grund av sitt efternamn, "Stride" betyder ju "långt steg" ursprungligen. Kanske var det på grund av hennes "tall tales" eller för att hon alltid var sen? Oavsett vilken anledningen till smeknamnet än kan ha varit så är den nog förpassad till den eviga glömskan.
Från 1885 och framåt befann sig Elizabeth till och från i ett förhållande med en hamnarbetare vid namn Michael Kidney. Det tycks ha varit ett ganska stormigt förhållande eftersom hon anmälde honom för misshandel i april 1887. Av någon anledning så dök hon emellertid inte upp i rätten och åtalet lades ner. När hon var osams med Kidney sökte hon sin tillflykt till härbärgena i Whitechapelområdet och tjänade sitt uppehälle genom att sy och städa och enligt alla vittnesmål: prostitution. Vid 01.00 eller däromkring, söndagen den 30 september 1888, hittades hon död i Dutfield's Yard. Det makabra fyndet gjordes av Louis Diemschutz som arbetade som vaktmästare vid Worker's Club strax bredvid. När Diemschutz lyste med sin lampa över kroppen så såg han hur blodet fortfarande forsade ur hennes sönderskurna hals.
Dessa är de fakta vi har att förhålla oss till, låt oss nu istället spekulera och teoretisera en smula.
Den allmänna uppfattningen är att Jack the Ripper blev avbruten av Diemschutz plötsliga uppdykande på Dutfield's Yard och flydde hals över huvud, förmodligen i samband med att Diemschutz kilade in på Working Men's Educational Club för att försäkra sig om att det inte var sin egen, berusade, fru som han bokstavligen just hade snubblat över. Diemschutz trodde först att det var hon och förstod först inte alls att det var liket efter Stride, därför gick han in på klubben för att se efter om frun var där. För mig låter det hemskt underligt att han går in på klubben istället för att kolla vem det är som ligger där först, varför ser han inte efter bara? Den natt som kallas "The Double Event" är full av märkliga händelser och detta är bara en i en lång rad.
Det Modus Operandi som doktor Blackwell och doktor Phillips målar upp under utredningen verkar inte heller stämma. I alla de övriga Ripperfallen så ströps offren innan halsen skars av och kroppen stympades. I fallet med Stride så slår de ärade doktorerna fast att hennes huvud lutades bakåt med hjälp av hennes egen scarf och att halsen skars av ögonblickligen. Det rimmar väldigt illa med de observationer som gjordes vid de övriga obduktionerna och motsäger å det bestämdaste att detta var Jack the Rippers dåd.
Dessutom måste vi ta in mordet på Catherine Eddowes i beräkningarna, ett mord som sker på Mitre Square cirka en timme efter det på Stride. Avståndet mellan Dutfield's Yard och Mitre Square har jag inga problem med, man behöver verkligen inte stressa för att röra sig mellan de adresserna. Däremot så har jag enormt svårt att föreställa mig en frustrerad och avbruten seriemördare som snabbt samlar sig och beger sig till en ny plats, utan att någon ser vare sig honom eller de blodiga kläder han nu har på sig. När han väl kommer till den nya platsen så inväntar han att de poliser som patrullerar torget och dess omgivningar ska bege sig därifrån och inväntar sedan ett lämpligt offer (som dessutom visar sig vara prostituerad, tänk vilken tur!). Han dödar sitt offer och stympar kroppen på mindre än femton minuter och försvinner i skuggorna lagom till att poliserna återvänder till torget.
Nej, det låter fullkomligt absurt! Visst tog Jack the Ripper stora risker, men detta är ju bara löjligt. Uppenbarligen så ville han inte åka fast, även om han självfallet var medveten om möjligheten. Det är min övertygelse att han befann sig kring Mitre Square under ganska lång tid innan mordet på Eddowes, ingen har en sådan tur som han annars skulle ha behövt. Jack the Ripper gjorde sig skyldig till några av alla tiders mest ohyggliga mord, men han är inte skyldig till det på Elizabeth Stride, därom är jag fullt och fast övertygad.
Det hade varit mycket mer logiskt att peka ut Louis Diemschutz som mördare, att han i ilska och skam över sin ständigt berusade fru bestämde sig för att lära henne en mycket slutgiltig läxa. Ingenting tyder förstås på att så är fallet, men det är en betydligt mer logisk teori. Det finns en del vittnen som säger sig ha sett Stride med okända män, bland dessa vittnen återfinns Mrs Mortimer på Berner Street och och ungraren Israel Schwartz. En man vid namn James Brown vittnade också att han såg Stride tacka nej till någon form av förslag från "en kraftig man" på Fairclough Street. Israel Schwartz vittnade i polisförhör om en man som såg ut att vara ganska hårdhänt mot Stride och att som ropade "Lipski!" till ytterligare en man alldeles i närheten. Israel Lipski var en ökänd giftmördare som alla kände till vid den här tiden och vars namn ofta användes som en antisemitisk svordom, men varför ropade denne mystiske man ut hans namn? Konstigt nog så vittnade Schwartz aldrig i rätten, enligt vissa källor på grund av att han var ungrare och talade väldigt dålig engelska. Om detta stämmer så är det en skandal utan dess like, han är nyckelvittne i en mordrättegång och de kan inte ens bistå med en tolk? Kanske är det närmare till hands att tro att polisen inte ansåg honom trovärdig av en eller annan orsak (fördomar eller andra anledningar).
Till sist och sammanfattningsvis så tycker jag ändå att allt ovan pekar mot att Stride definitivt inte föll offer för Jack the Ripper. Hur gärna jag än skulle inkludera en landsmaninna i denna hemska historia så måste jag tyvärr förneka henne denna enda, tragiska, form av berömdhet.
För mer intressant läsning om Elizabeth Stride rekommenderar jag Birgitta Leufstadius bok Jack the Rippers tredje offer.
Fridens...
Berner Street med den smala ingången till Dutfield's Yard markerad med gul pil
Kategori: Allmänt
Elizabeth Jacksons styckade kropp hittades med jämna mellanrum, i Themsen, mellan den 31 maj och 25 juni 1889. Vid den tiden var det inte särskilt många som trodde att det hade något med Jack the Ripper att göra och i ärlighetens namn så finns det inte heller mycket som talar för det. Alldeles oavsett hur hemska dess fynd var så såg polisen ingen anledning att koppla mordet på den 24-åriga Jackson till de övriga morden i Whitechapel. Visst, hon kan utan tvekan ha varit ännu ett offer för Uppskäraren, men det finns absolut inga bevis som pekar åt det hållet. Personligen så tror jag att hon föll offer för en annan seriemördare, mer specifikt samme okände förövare som låg bakom "The Whitehall Mystery" och "The Pinchin Street Murder". Mer om det längre fram.
Alice McKenzie (17 juli 1889) mördades i Castle Alley ungefär en halvtimme in på det nya dygnet. Hon hade fått halsen avskuren och hennes kropp hade lämnats i det regnväder som startade kort efter att hon hade bragts av daga (marken under henne var alltjämt torr). Även om man kunde dra många likhetstecken mellan mordet på McKenzie och de övriga offren så debatterades det vilt inom poliskåren huruvida hon skulle läggas till listan av Rippperoffer. Ett viktigt argument för att inte göra det var typen av sår som halsen uppvisade, förutom det dödande så var de relativt ytliga. När en man vid namn William Wallace Brodie dessutom plötsligt erkände mordet så blev saker och ting än mer förvirrande. Han avfärdades senare som en "tokstolle" och hade med största sannolikhet befunnit sig Sydafrika vid tiden för mordet. Brodie frisläpptes således, bara för att kort därefter arresteras igen, denna gång för bedrägeri. Då som nu så är åsikterna om mordet på McKenzie många och skiftande, men jag känner mig benägen att faktiskt inkludera henne i Uppskärarens offerskara. Kanske mer på magkänsla än faktisk bevisning dock, för hon är verkligen inte en lika övertygande kandidat som till exempel Martha Tabram. Å andra sidan så är hon ett betydligt mer troligt offer än många andra som har diskuterats här. Återigen: mer forskning och bevisning krävs
The Pinchin Street Murder (10 september 1889) var det namn som ytterligare ett fynd av en kvinnlig torso fick. Den här gången påträffades den under en järnvägsbro vid Pinchin Street och skiljer sig från vad som kallas The Whitehall Mystery på så vis att denna fortfarande hade armarna intakta. Varken huvud eller ben påträffades någonsin. I pressen påstod man snart att det skulle vara kvarlevorna efter en viss Lydia Hart, en prostituerad som hade försvunnit bara några dagar innan det fasansfulla fyndet. Hur det än kan ha varit med den saken så är sanningen den att torson aldrig officiellt identifierades. Jag har inga som helst problem att sätta detta fall i samband med The Whitehall Mystery och Elizabeth Jackson, som jag tidigare har nämnt så är jag helt säker på att alla tre föll offer för samma vettvilling. På frågan om Jack the Ripper hade någonting med detta att göra så är svaret ett bergsäkert "Nej!". Det kan vara nästan obegripligt hemskt att tänka sig, men jag misstänker att London hemsöktes av åtminstone två seriemördare vid denna tid. Båda uppenbarligen lika brutala och svårfångade.
Mordet på Frances Coles (13 februari 1891) är ett intressant fall. Många dåtida utredare ansåg henne vara ett av Jacks offer, men var hon verkligen det? Den slöa kniv som användes och själva tidsaspekten motsäger det, medan de generella omständigheterna och förövarens tillvägagångssätt talar för det. Vissa inom poliskåren var säkra på att James Sadler, en man som delade rum med Coles ett par dagar innan mordet, var den skyldige. En del gick till och med så långt som att föreslå att Sadler var Jack the Ripper. Hursomhelst, Sadler frikändes och anklagelserna ströks tack vare ett vittne som intygade att Sadler hade varit så pass berusad att han "knappt kunde stå upp" vid tiden för mordet. Tragiskt nog så fanns det faktiskt ytterligare ett offer i denna historia och för dess omständigheter. Den poliskonstapel som anträffade Coles, en man vid namn Ernest Thompson, hörde fotsteg från en person som avlägsnade sig från platsen, men eftersom Coles fortfarande var i livet vid den tidpunkten så förbjöd gängse protokoll honom från att avvika från platsen för att ta upp jakten. Detta kom att hemsöka honom under resten av hans levnads dagar, vilka sorgligt nog avslutades med att han knivhöggs till döds under ett bråk år 1900. Hur tragiskt mordet och dess efterdyningar än må ha varit så är det ändå föga troligt att Jack the Ripper låg bakom detta dåd. Jag baserar mitt antagande på grund av nyss nämnda slöa kniv samt tid förfluten mellan de kanoniska offren och Coles. Däremot så är jag ovillig att avfärda henne helt och fullt, det finns sannerligen skuggan av ett tvivel.
Carrie Browns (24 april 1891) namn får alltid ett par ögonbryn att höjas när man nämner henne som ett möjligt offer. Inte minst för att hon är ett av få påstådda offer utanför Londons stadsgränser. Hon mördades faktiskt så långt därifrån som på East River Hotel på Manhattan i New York. Den ökände mördaren George Chapman bodde för övrigt inte långt därifrån vid den aktuella tidpunkten. Den som dömdes för mordet på Brown var dock en algerier vid namn Ameer Ben Ali, men han frikändes elva (!) år senare. Även en dansk dräng misstänktes för detta brutala mord, men undslapp åtal. Tillvägagångssätt och omständigheter motsvarar mycket väl ett par av de kanoniska offren, men eftersom det hela utspelade sig på andra sidan Atlanten blir det lite väl spekulativt att koppla samman fallen. Visst, Jack skulle självfallet ha kunnat ta sig till USA för att fortsätta sitt morbida verk, men som så ofta förr så är bevisen bristfälliga och spekulationerna många. Det har påståtts (och i viss mån bevisats) att Scotland Yard skulle ha följt efter den mytomspunne Francis Tumblety över Atlanten, men eftersom inga hållbara bevis för att Tumblety skulle ha varit Jack the Ripper har redovisats så får man nog fråga sig om Jack över huvud taget företog sig denna resa. Mer troligt är det i så fall att Carrie Brown föll offer för en copycat. I ett TV-program som sändes härom året påstod en amerikansk utredare att vissa märken på Browns kropp liknade de som fanns ristade i Eddowes ansikte och på väggen i det rum där Kelly påträffades. Det hela presenterades med väldig övertygelse och det är möjligt att det ligger något i detta, men man ska också komma ihåg att det är lätt att se samband där man vill se dem.
Så, det var det, en enkel genomgång av de mest omtalade "offren" utanför kanon. Lika benägen som jag är att införa Tabram och McKenzie (och till viss del även Millwood och Coles) på listan över offer, lika benägen är jag att faktiskt stryka ett av de kanoniska offren, nämligen Elizabeth Stride. Det som har kommit att kallas "The Double Event" är enligt min ödmjuka mening två separata incidenter. Jag tror inte för ett ögonblick att Stride mördades av Jack. Mest troligt är att hon föll offer för någon av sina kunder, någon emotionellt störd man, kanske rentav imponerad och inspirerad av den verklige seriemördaren? En man som på en undskymd plats skar halsen av henne i brådhast, ett hafsverk om ni så vill. I samma ögonblick som Stride mötte sin baneman så är jag säker på att Jack redan befann sig någonstans i närheten av Mitre Square, spanandes efter ett lämpligt byte. Catherine Eddowes släpptes från fyllecellen klockan 01.00 och trekvart senare hittades hennes sönderskurna kropp av konstapel Edward Watkins. Resten är, som man säger, historia.
Fridens...
Pinchin Street idag
Castle Alley idag
Kategori: Allmänt
Som alla initierade vet så handlar det om 5 offer, enligt gängse kanon åtminstone. De var Polly Nichols, Annie Chapman, Elizabeth Stride, Catherine Eddowes och Mary Kelly, i nämnd ordning. Som i alla fall som berör seriemord (särskilt olösta sådana) så finns det förstås en möjlighet att antalet offer antingen är fler eller färre och det är just det som jag tänker att vi ska ägna lite tid åt här.
Beroende på vilken bok i ämnet som du för tillfället råkar läsa så kan antalet offer variera från 4 till ungefär 20. Så vad kan vara mer naturligt än att gå igenom de som faller utanför kanon i tur och ordning och se vilka som möjligen kan ha fallit offer för Jack och vilka som kan avfärdas?
“Fairy Fay” (26 December 1887) har med största sannolikhet aldrig ens existerat. Hon är ett påhittat offer, troligen uppdiktad av överambitiösa journalister vid tiden för de kanoniska morden och sedan återvunnen av ännu mer överambitiösa författare i vår tid. Det finns inga dokument som styrker hennes existens och det fåtal "fakta" som har överlevt är fulla med motsägelser och felaktig information. Personer som vill addera henne till antalet offer bör inte tas på allvar.
Annie Millwood (25 Februari 1888) överlevde en knivattack och dog en dryg vecka senare av "naturliga orsaker", oklart om det egentligen var ett resultat av attacken. Modus Operandi och det faktum att hon överlevde själva överfallet skulle kunna attribueras till en Jack the Ripper i vardande. Det finns också slående likheter mellan detta fall och det senare mordet på Martha Tabram. Tyvärr så vet vi alldeles för lite om detta fall för att kunna dra några slutsatser i nuläget. Visst skulle det kunna ha varit Jacks verk, men som sagt, vi vet alldeles för lite. Kanske finns det en länk mellan Millwood och mordet på Tabram som inte alls har med Jack the Ripper att göra? Förhoppningsvis får vi svaret på det en vacker dag.
Ada Wilson (28 March 1888) överlevde enligt uppgift ett rån i sitt hem på 19 Maidman Street. Rånaren krävde pengar, hon vägrade och han högg henne två gånger i halsen innna han flydde därifrån. Hennes beskrivning av rånaren stämmer väl in på många vittnesiakttagelser av den misstänkte uppskäraren, men det faktum att det var ett rån inblandat förminskar sannolikheten för att det ska ha varit ett tidigt verk av Jack enormt.
Varför Emma Smith (3 April 1888) ibland nämns som ett Ripper-offer övergår mitt förstånd. Hon blev svårt misshandlad och våldtagen av ett ungdomsgäng i Whitechapel och dog fyra dagar senare på London Hospital, beläget på Whitechapel Road. Det har förelagits att överfallet på henne satte fart på legenden om nyss nämnda "Fairy Fay", men det är av mer akademisk betydelse. Såvida Jack the Ripper inte var en del i ett gäng så kan vi definitivt avskriva henne från fallet.
Martha Tabram (7 Augusti 1888) är enligt min åsikt det mest intressanta fallet utöver de fem kanoniska. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att påstå att hon var ett offer för Jack the Ripper. Det finns dock ett par omständigheter som motsäger det. Om vi antar att hon var Jacks första offer så måste vi också anse att han hade planerat det under ganska lång tid. Seriemördare, då som nu, går igenom sin första gärning mentalt tusentals gånger innan de skrider till handling och det är också där vi hittar problemet mordet på Tabram. Till att börja med så är platsen för dådet rent ut sagt usel. Det sker alltså i trapphuset i en flervåningsbyggnad vid namn George Yard Building, det vill säga på en plats där det kommer och går folk under dygnets alla timmar. Det är ett ganska enfaldigt Modus Operandi, såvida du inte vill åka fast förstås eller om det sker i affekt. Jack the Ripper skulle senare anses vara en mycket självsäker mördarmaskin så om detta var hans första gärning tog han verkligen många onödiga risker. Kanske kunde han helt enkelt inte hejda sig när han fick syn på den berusade, ensamma Martha Tabram. Detta till trots så måste hon ändå anses vara ett mycket troligt Ripper-offer.
Det som går under namnet “The Whitehall Mystery” (anträffad 3 Oktober 1888), där en lemlästad, huvudlös torso hittades i vad som skulle komma att bli källaren till New Scotland Yards nya hemvist kan knappast tillskrivas Jack. Det finns ingenting som stämmer. Framför allt så styckade han aldrig sina offer så vitt man vet. Det hjälper naturligtvis inte heller att torson är och förblir oidentifierad. Vi ska återkomma till detta med anledning av ett annat styckmord längre fram.
Annie Farmer (20 November 1888) var prostituerad och ökänd för att stjäla från sina kunder. Även om hon, och många med henne, sade sig ha attackerats av Jack the Ripper så förefaller det mer sannolikt att hon försökte stjäla något från en kund och att hon när hon ertappades helt enkelt ropade "Mord!". Möjligtvis orsakade hon även de ytliga sår hon uppvisade på halsen för egen hand. Det är svårt att tro på hennes berättelse och ännu svårare att tro att Jack skulle ha flytt brottsplatsen utan att tysta henne för gott. Bär i minne att han i övriga fall var en mycket hänsynslös och effektiv mördare.
Rose Mylett (20 December 1888) nämns på väldigt lösa grunder ibland som ett Ripper-offer. Faktum kvarstår dock att hon blev strypt och Modus Operandi påminner inte det minsta om de andra morden. Av allt att döma föll hon offer för helt andra händer.
…fortsättning följer.
George Yard Buildings (1960-tal)
Maidman Street (tidigt 1900-tal)
Kategori: Allmänt