Lagens långa arm - Del 2
Kategori: Allmänt
I likhet med sin kollega Abberline så var det just kampen mot Feniska- och Irländska Republikanska Brödraskapet (IRB) som gjorde Sir Robert Anderson (1841-1918) till en förgrundsfigur inom Londons poliskår. Egentligen var han advokat i Dublin på Irland, men blev kallad till Home Office som expert på politiska brott efter en rad uppmärksammade händelser som involverade just IRB.
Fram till dess, 1868 alltså, så hade Andersons liv och karriär hållit en ganska rak kurs. Han hade studerat i Paris, tagit sin examen vid Trinity College och gift sig med Agnes Alexandrina Moore (syster till den nionde hertigen av Drogheda för övrigt) som han kom att få fem barn med. Men efter några år i London var det som om fenianerna hade gått i ide och vad skulle man nu hitta på för uppgifter åt den gode Anderson? Han skickades runt på ett antal regeringsuppdrag, fortfarande officiellt anställd vid Home Office, innan han slutligen hamnade som sekreterare för Prison Commissions 1877. När han väl hade funnit sig till rätta på sin post så började fenianerna återigen att skramla med sina vapen och det föll på Andersons lott att bekämpa dem. Tyvärr så blev detta uppdrag inte särskilt lyckosamt för Andersons del och i maj 1884 ersattes han av Edward Jenkinson på Home Office och hans tjänst vid Prison Commissions avslutades 1886.
Han behövde dock inte gå arbetslös särskilt länge eftersom Jenkinson i sin tur sa upp sig redan 1887 och Anderson, i egenskap av ende tillgänglige man med erfarenhet av fenianerna, återinsattes. Han kom nu att arbeta under James Monro, en herre vars inflytande på London Metropolitan Polices (där han tjänstgjorde både som Assistant Commissioner och Commissioner) tidiga år knappast kan underskattas. Inte nog med att Anderson och Monro kom att utveckla starka yrkesmässiga band, de förenades också i sin religiositet och en vänskap utöver den polisiära kamratandan. När Monro blev utsedd till Commissioner ersattes han som Assistant Commissioner av Anderson och den sistnämnde kom att bli vid denna position ända fram till pensionen 1901.
1888 började så Jack the Rippers härjningar och som en av höjdarna inom kåren så kan man tycka att Anderson borde ha tagit detta på största allvar, eller hur? Icke. Han uttryckte istället åsikter om hur fruktansvärt överdrivna han tyckte att rapporterna om dessa mord var, delegerade sina uppgifter till andra och stack till Frankrike på semester. Först en månad senare, när pressen bokstavligen hade frossat i polisens inkompetens och vanmakt, återvände så Anderson till London. Som bekant så undkom mördaren arrestering, men Anderson själv hyste inga tvivel om vem den skyldige var. I tre olika publikationer, bland annat sina egna memoarer, hävdade han att mördaren var "en polsk jude", "inspärrad på mentalsjukhus" samt att det inte fanns "några tvivel om mördarens identitet". Det är alltså med största sannolikhet Aaron Kosminski som han med dessa påståenden åsyftar, alltså samme man som så sent som i september 2014 återigen stod som huvudmisstänkt då mitokondrie-DNA sades kunna bevisa hans skuld. Mer om det längre fram men vi kan redan här konstatera att det tycks råda allmän förvirring kring Kosminski och dennes egentliga identitet. Möjligen så har han rent av blivit förväxlad med en annan "low class polish Jew" intagen på samma mentalsjukhus. Aaron Kosminski kom nämligen att leva ända till 1919 så det verkar inte särskilt troligt att det är han som omtalas av Anderson. Snarare verkar det vara hans namne Nathan Kosminski som avses, en man som dessutom, till skillnad från Aaron, hade en lång historia av våldsamt beteende. Nåja, nog om detta för stunden.
Anderson pensionerades som sagt 1901 och adlades för sina insatser i november samma år. 1910 publicerade han sina memoarer The Lighter Side of My Official Life och 1918 dog han i Spanska sjukan, 77 år gammal, och även om han kan tyckas ha varit lite väl slapphänt under Ripper-utredningen så fick han ändå fina omdömen av många dignitärer. Raymond Blathwayt skrev bland annat att "Sir Robert Anderson is one of the men to whom the country, without knowing it, owes a great debt." Inte illa det.
Fridens...
Sir Robert Andersson
