Jack the Ripper

Under hösten och vintern 1888 mottog polis och media hundratals brev och kort som påstods vara skrivna av Jack the Ripper i egen hög person. Naturligtvis är det en omöjlighet att han skulle ha skrivit alla dessa brev själv (även om det finns en del knasbollar som tror det) och de allra flesta avfärdades också som rena bluffar. Det kan vara lite skrämmande och obegripligt att det fanns, och finns, så många människor som faktiskt var, och är, beredda att utsätta sin omgivning för denna typ av "skämt". Vissa av dessa brev skrevs säkerligen av personer som inte var helt vid sunda vätskor, men ett flertal lyckades man spåra till fullt fungerande och yrkesverksamma män och kvinnor. Alldeles för få av dem fick dock erfara några rättsliga konsekvenser. De allra flesta ripperologer avfärdar samtliga korrespondenser som bluffar, men jag tänkte att vi skulle ta en lite närmare titt på de brev som möjligen kan ha skrivits av mördaren själv. Om inte annat så kan det vara intressant att se var namnet Jack the Ripper för första gången visar sig i text.

 

 

I keep on hearing the police have caught me but they wont fix me just yet. I have laughed when they look so clever and talk about being on the right track. That joke about Leather Apron gave me real fits. I am down on whores and I shant quit ripping them till I do get buckled. Grand work the last job was. I gave the lady no time to squeal. How can they catch me now. I love my work and want to start again. You will soon hear of me with my funny little games. I saved some of the proper red stuff in a ginger beer bottle over the last job to write with but it went thick like glue and I cant use it. Red ink is fit enough I hope ha. ha. The next job I do I shall clip the ladys ears off and send to the police officers just for jolly wouldn't you. Keep this letter back till I do a bit more work, then give it out straight. My knife's so nice and sharp I want to get to work right away if I get a chance. Good Luck.

Yours truly

Jack the Ripper

 Dont mind me giving the trade name

 PS Wasnt good enough to post this before I got all the red ink off my hands curse it No luck yet. They say I'm a doctor now. ha ha

 

 

Detta brev är daterat till den 25 september och nådde Central News Agency den 27 september 1888. Det ansågs till en början bara vara ännu ett bluffbrev i mängden, men efter mordet på Eddowes och det faktum att hennes örsnibbar var avskurna så ändrade man snabbt inställning och höll det för troligt att författaren till brevet och mördaren faktiskt var en och samma person. Brevet är särskilt intressant eftersom det är första gången som namnet Jack the Ripper används. Vissa har genom åren hävdat att det skulle vara en alkoholiserad journalist vid namn Thomas Bulling som skrev detta brev och mycket tyder nog på att det förhåller sig just så, alternativt att det skulle vara författat av en journalist vid namn Frederick Best. Bulling var en kontroversiell man inom mediasfären och förutom denna eventuella bluff så är han mest känd för vad som brukar kallas "Bismarcktelegrammet". Tydligen så hade Bulling fått mycket tidig och korrekt information om Prins Bismarcks bortgång, men eftersom han var lite på snusen och verkligen inte tänkte arbeta övertid för en sådan simpel nyhet så skickade han ett telegram till sin chef där det blott och bart stod att läsa "Bloody Bismarck is dead". Kort och koncist, eller hur? Det finns dock ett problem med att hävda honom som författare till "Dear Boss"-brevet, handstilen stämmer nämligen inte det minsta in på Bullings. Dessutom anses det att både detta brev och det postkort som går under namnet "Saucy Jacky Postcard" är skrivna av samma hand. Nu kan man förvisso argumentera för att en man som Bulling, som varje dag använde penna och papper i sitt yrkesutövande, säkerligen hade kunnat anamma två separata handstilar, men vissa gemensamma drag brukar ändå leva kvar som ett slags fingeravtryck. Han kan även ha ordnat så att någon annan skrev det åt honom och i så fall är den huvudmisstänkte för detta hans kollega, John Moore, chef på Central News Agency och utpekad som potentiell författare av brevet redan 1891.

Hur det nu än må vara med författarens identitet så tror jag knappast att det är skrivet av mördaren själv. Visst, det händer relativt ofta att seriemördare kommunicerar med polis och andra instanser inom rättsväsendet, men i detta fall tror jag bestämt att det handlar om en bluff. Det finns helt enkelt för lite relevant information i det. Att klippa öronen av någon är inte samma sak som att skära av en örsnibb, det är bara ett turligt och tragiskt sammanträffande enligt min mening. Likaså var det allmänt känt att John Pizer, kallad "Leather Apron", hade varit inkallad till förhör i samband med de föregående morden och Dr Phillips teori om att det var en person med goda anatomiska kunskaper, kanske rentav en kirurg, som låg bakom det hela hade stått att läsa i varenda tidning. Om det nu verkligen hade varit mördaren som hörde av sig så hade han med enkelhet kunnat bekräfta detta genom någon detalj som pressen ännu inte hade fått nys om . Så sker icke i detta brev och profetian om öronen som jag nyss nämnde kan lika gärna ha varit en slump. Förmodligen var det alltså en bluff med avsikt att höja tidningarnas upplagor. Vidare så har det påpekats att många av de ord och uttryck som används i brevet är typiskt amerikanska, till exempel "Boss", "Fix", "Down on" och "Buckled". Exakt vilka slutsatser man kan dra av det är dock oklart. Efter att ha varit försvunnet i många år så finns brevet finns nu i Nationalarkivet i Kew.

 

"Saucy Jacky" - kortet:

 

I was not codding dear old Boss when I gave you the tip, you'll hear about Saucy Jacky's work tomorrow double event this time number one squealed a bit couldn't finish straight off. ha not the time to get ears for police. thanks for keeping last letter back till I got to work again.

Jack the Ripper

 

Så löd texten skriven på ett förfrankerat kort som mottogs av Central News Agency den 1 oktober. Det var skrivet i rött bläck och både framsidan och baksidan var fläckiga av något som liknade blod och på adressidan fanns ett finger- eller tumavtryck. Handstilen är om inte identisk så i alla fall mycket lik den i "Dear Boss"-brevet. Här används namnet Jack the Ripper för blott andra gången i skrift och innehållet ses av dem som tror på dess äkthet som bevis för att det är skrivet av högst densamme. Författaren nämner att han inte hann ta hela öronen av sitt offer och skvallrar om att han ligger bakom båda morden under "The Double Event". Om man är mer skeptiskt lagd, vilket jag är, så inser man snart att det både fanns goda möjligheter för en eventuell bluffmakare att läsa om detta i tidningarnas morgonupplagor och ändå hinna få iväg kortet till adressaten i tid. Mitt tips är att samme författare är ansvarig för båda ovanstående korrespondenser och att det med stor sannolikhet är produkten av någon av tidigare nämnda herrars kreativitet och iver att försöka höja sina upplagor. Tråkigt nog så är orginalet försvunnet, oklart sedan när, och även om några forensiska slutsatser kanske inte hade kunnat dras utifrån blodfläckar och fingeravtryck så hade det ändå varit intressant att undersöka det. En man vid namn Fred P. Jago skrev faktiskt ett brev till The Times där han förespråkade att man skulle undersöka fingeravtrycket och argumenterade för hur mycket ett avtryck kunde avslöja om dess ägare. Tyvärr så hade Metropolitan Police tackat nej till denna nya teknik när den erbjudits till dem 1886 och först 1892, i Argentina, kom någon att dömas för mord med hjälp av denna metod. Något som är mycket förunderligt med detta brev är för övrigt att det ger mördaren ytterligare ett smeknamn: Saucy Jacky. Det känns onekligen som om någon försöker testa vilket namn som bäst fastnar hos "publiken". Som ni kanske kommer ihåg så tror jag ju inte heller att Jack var ansvarig för både mordet på Stride och Eddowes och då minskar ju betydelsen av denna hälsning markant.

 

Lusk-/From Hell - brevet:

From hell.

Mr Lusk,
Sor
I send you half the Kidne I took from one woman and prasarved it for you tother piece I fried and ate it was very nise. I may send you the bloody knif that took it out if you only wate a whil longer

signed

Catch me when you can Mishter Lusk

 

 

 

Detta lilla brev mottogs den 16 oktober av George Lusk, ordföranden i Whitechapel Vigilance Committee, ett medborgargarde bildat för att stoppa Jack the Rippers framfart. Det skickades till hans hemadress med kvällsposten och innehöll förutom detta även den halva njure som nämns i texten. Tyvärr så var stämpeln något för otydlig för att slå fast ifrån vilket distrikt det hade skickats. Lusk trodde först att det var ett dåligt skämt och i pressen talades det mer om njuren än om själva brevet och Lusk anförtrodde tidningarna om att han även hade fått ett kort ett par dagar tidigare. Där hade stått att läsa: Say Boss, - You seem rare frightened. Guess I'd like to give you fits, but can't stop time enough to let you box of toys play copper games with me, but hope to see you when I don't hurry too much. - Goodbye, Boss. Mr. Lusk, Head Vigilance Committee, Alderney-street, Mile-end. Handstilen var densamma och även om Lusk knappast var en man som lät sig skrämmas så var den situation som uppstått minst sagt störande och oroande. En viss Miss Emily Marsh påstod också att en man med irländsk dialekt (vilket brevet också är skrivet på) hade varit inne i hennes fars affär och frågat om anslaget gällande medborgargardet som de hade på väggen där samt om var George Lusk kunde tänkas bo. Miss Marsh hade gett honom den adress som tidningarna ändå hade publicerat men utelämnade husnumret. Mannen antecknade allt i en liten bok. Grafologiska undersökningar har genomförts, men eftersom jag inte är särskilt imponerad av sådant så har jag valt att utelämna dessa här, inte minst eftersom flera av dem motsäger varandra. Vad man däremot kan konstatera är att brevets äkthet står och faller med huruvida det faktiskt var en del av Eddowes njure som medföljde. Vad vi vet är att den var från en människa, närmare bestämt en kvinna i 45-årsåldern, att den uppvisade tecken på Bright's sjukdom (samma som Eddowes) och att den kom från en alkoholist. Det låter övertygande, men eftersom inga spår av den existerar idag så vet vi inte med säkerhet att den kom ifrån Eddowes. Både njuren och brevet är sedan länge försvunna och allt vi har att utgå ifrån är spekulationer och dåtida undersökningar. Min åsikt är att detta brev "Från Helvetet" är den hetaste kandidaten till att faktiskt ha skrivits av Jack i egen hög person. Det finns något så sjukt och hotfullt bakom innehållet i brevet att det näppeligen kan ha skrivits av någon som bara vill "skämta". Lägg därtill att det skickades tillsammans med en njure och rysningar letar sig ögonblickligen upp över ryggraden. Jag säger kort och gott: brevet är förmodligen äkta.

 

Openshaw-brevet:

Old boss you was rite it was the left kidny i was goin to hoperate agin close to you ospitle just as i was going to dror mi nife along of er bloomin throte them cusses of coppers spoilt the game but i guess i wil be on the jobn soon and will send you another bit of innerds

Jack the Ripper

O have you seen the devle with his mikerscope and scalpul a-lookin at a kidney with a slide cocked up.

 

 

 

Dr Thomas Openshaw, läkaren som hade analyserat den njure som George Lusk fått på posten, mottog denna korrespondens den 29 oktober. Det var inte adresserat hem till honom utan till hans arbetsplats på London Hospital. Detta brev fick inte samma uppmärksamhet som det till Lusk och det kanske främst på grund av de många falska brev som florerade vid denna tid. Det finns vissa drag både i handstil och stilistik mellan detta och Lusk-brevet, men det finns också väldigt många skillnader. En lustig detalj är till exempel att det på kuvertet står "Hospital", korrekt stavning alltså, medan det i själva brevet står "ospitle" som i ett försök att framställa författaren som halvt om halvt illiterat trots att han uppenbarligen inte är det. Även detta brev ger sken av att vara skrivet på dialekt, men med något mer extrema medel än i det tidigare exemplet. Det är också undertecknat av "Jack the Ripper", vilket möjligen tyder på att det inte är mördaren som har skrivit det eftersom både äldre och modernare seriemördare inte tycks ha särskilt mycket till övers för de namn som pressen ger dem. De verkar liksom i sin egen verklighet och med helt andra mål och föreställningar än de vi kan spekulera i bara genom att iaktta deras gärningar. Det som ändå skänker brevet en smula trovärdighet är att det är skickat till just Dr Openshaw och att det klart och tydligt refererar till njuren som Lusk erhöll. Författaren Patricia Cornwell kostade på detta brev en grundlig och mycket dyr analys i sina befängda försök att utpeka konstnären Walter Sickert som mördaren (eller åtminstone brevskrivaren, jag vet inte hur hon hade tänkt sig bevisa något annat med sin analys) och kom fram till att pappret är från samma tillverkare som det Sickert använde. Hon lyckades även lyfta mitokondrialt DNA som stämde in på Sickert, vilket enbart bevisar att han eller någon av de 400.000 andra som delar denna DNA-sekvens skrev det. Jag skrev en gång att om tidsmaskiner någon dag blir verklighet så kommer även du och jag att bli misstänkta för detta brott. Mer om det när vi kommer till den ständigt svällande bunten av påstådda gärningsmän.

Jag tror i alla fall att det finns en liten chans att Openshaw-brevet och Lusk-brevet har samma författare, men det är en väldigt liten och skör chans. Av alla brev som skrevs så tror jag att Lusk-brevet är det närmaste vi kommer ett livstecken från mördaren själv. Openshaw-brevet fanns länge i den framstående ripperologen Donald Rumbelows ägo, men år 2001 så donerade han det till Nationalarkivet. En kopia finns även utställd på Royal London Hospitals museum i Whitechapel.

Fridens...

Om mordet på Catherine Eddowes var sällsynt brutalt så är det nästkommande mordet i serien, det på Mary Kelly, näst intill ofattbart bestialiskt. Det anses vara kulmen på Jack the Rippers härjningar och den slutgiltiga kvittensen på seriemördarens tilltagande blodtörst och vansinne. Under tidigare dåd så hade han varit begränsad av tid och rum, men hemma hos Kelly på 13 Miller's Court så kunde han skrida till verket obekymrad av yttre omständigheter. Han hade gott om tid och risken för upptäckt var mycket liten när han väl hade tystat sitt offer. Oavsett vad en del andra ripperologer anser så tror jag att detta faktiskt var hans sista gärning. Fantasierna hade säkerligen funnits hos honom i många år och nu hade han äntligen fått chansen att leva ut dem till fullo, och hur går man vidare efter det? Det finns ett begränsat antal scenarier för det antar jag. Sinnesjukdom, självmord eller arrestering tycks vara närmast till hands. Det här fallet är så vidrigt och komplext att jag tror att vi tar det från allra första början.

 

Det mesta vi vet om Mary Kelly är egentligen uppgifter erhållna från hennes sambo Joseph Barnett och är väl i vissa fall inte helt tillförlitliga, men de ger oss åtminstone lite information om Kellys bakgrund och familjehistoria. Kelly föddes i Limerick på Irland (oklart om det är staden eller grevskapet som avses) 1863, men flyttade som ung flicka med sin familj till Wales där fadern arbetade inom järnindustrin i antingen Carnarvonshire eller Carmarthenshire. Hon ska ha haft 6 eller 7 bröder och en syster. Den ena brodern, Henry (kallad "Johnto"), ska ha varit soldat i 2nd Battalion Scots Guard och torde således ha varit stationerad i Dublin. En annan släkting ska, enligt Kellys väninna Lizzie Albrook, ha varit anställd vid någon teater i London. Enligt Barnett så hade Kelly ingen kontakt med sin familj, men hyresvärden på Miller's Court, John McCarthy, hävdar att hon fick åtminstone ett brev skickat till sig från sin mor. Kellys familj beskrivs som "fairly well off" och "well to do people" av Barnett och en Mrs Carthy respektive, så det verkar alltså inte ha gått någon ekonomisk nöd på dem. Vid 16 års ålder (1879) så gifter sig Kelly med en kolarbetare vid namn Davis som dör en i en gruvexplosion bara ett par år senare. Det har spekulerats i att de hann få barn innan denna tragiska händelse, men konkreta bevis för det saknas. Efter detta flyttar Kelly till Cardiff där hon bor hos en kusin och jobbar som prostituerad. Hon förekommer dock inte i polisens register och påstod själv att hon tillbringade det mesta av tiden där i sjuksäng.

 

1884 kommer hon så till London och enligt obekräftade uppgifter ska hon ha bott hos nunnorna på Providence Row Night Refuge och där utfört olika hushållssysslor samt arbetat i deras butik på Cleveland Street. Om man istället väljer att tro på Barnetts utsagor så jobbade Kelly vid denna tid på en finare bordell i West End och lär till och med ha följt med en herre till Paris (där hon inte trivdes något vidare). Det förekommer även ett vittnesmål från en Mrs Elizabeth Phoenix som hävdar att Kelly vid någon tidpunkt bodde hos hennes svåger på Breezer's Hill, ett område med ganska tvivelaktigt rykte. Därefter (1886) flyttar hon ihop med en byggarbetare som enligt Barnett ska ha hetat Morganstone (möjligtvis Morgan Stone) i West End, men förhållandet verkar ha varit kortvarigt för en annan man, Joseph Fleming, kommer snart in i hennes liv. Det är också under 1886 som hon flyttar in på Cooley's Lodging House på Thrawl Street och det är som boende på den adressen som hon lär känna Barnett året därpå.

 

Redan efter andra träffen bestämmer sig Barnett och Kelly för att sätta bo tillsammans och flyttar först till George Street, sedan Little Paternoster Row (där de blir vräkta för utebliven hyra och fylla) och därifrån till Brick Lane. I februari eller mars 1888 flyttar de så slutligen till den lilla enrummaren på 13 Miller's Court. Paret Barnett/Kelly beskrivs av vänner och bekanta som en behaglig konstellation, undantaget när alkohol är inblandat då det kan gå ganska vilt till. Mary Kelly anses ha vissa konstnärliga företräden och förefaller för de allra flesta ha varit något mer allmänbildad än sin omgivning och Barnett, i sin tur, ger intryck av att vara en hygglig prick, framför allt generös gentemot Kelly. När Barnett förlorar sitt jobb i månadsskiftet augusti/september 1888 så återgår Kelly till prostitution och Barnett beslutar sig för att lämna henne. Han säger i förhören efter mordet att den egentliga anledningen till separationen inte var att Kelly prostituerade sig utan snarare att hon lät prostituerade bo hemma hos dem. Oavsett orsak så flyttar han i alla fall in på Buller's Boarding House på New Street nära Bishopsgate i samma veva som Kelly upplåter sitt hem åt en kvinna vid namn Maria Harvey. Barnett fortsätter emellertid att besöka Kelly, ibland uppstår högljudda diskussioner, ibland ger han henne bara en slant för dagen.

 

Den 8-9 november 1888, vad som kommer att bli Kellys sista dygn i livet, innehåller följande händelser:

 

Klockan 19.30 - 20.00: Barnett hälsar på hemma hos Kelly där hon befinner sig i sällskap med en annan kvinna, förmodligen Lizzie Albrook. Barnett lämnar dem vid åttatiden och återvänder till Buller's Boarding House där han spelar whist till 00.30 och sedan går till sängs.

 

Klockan 20.00 - 23.45: Mellan dessa klockslag finns inga bekräftade iakttagelser av Kelly. Det sägs att hon antingen är på Ten Bells (en av de pubar där kvinnor av tvivelaktig vandel är välkomna som ni kanske minns från ett tidigare inlägg) och dricker tillsammans med väninnan Elizabeth Foster eller att hon befinner sig på Britannia i sällskap med en välklädd yngre man med mörk mustasch och är mycket berusad.

 

Klockan 23.45: Mary Ann Cox, en 31-årig prostituerad boende på 5 Miller's Court, ser Kelly promenera med en satt och sjavigt klädd man i 35-årsåldern. Han är cirka 165 cm lång och bär på ett litet ölfat. Cox följer efter dem in på Miller's Court och när hon passerar dem säger hon "Goodnight" på vilket Kelly något förvirrat svarar "Goodnight, I'm going to sing". Några minuter senare hör Cox hur Kelly sjunger visan A Violet from Mother's Grave. Ungefär vid denna tidpunkt äter hon sin sista måltid, bestående av fisk och potatis. Cox återvänder till gatan vid midnatt och hör Kelly, fortfarande sjungandes samma sång.

 

Klockan 00.30: En granne vid namn Catherine Pickett stör sig på Kellys sjungande, men hindras av sin man från att gå ner och skälla på henne. "Lämna den där stackars kvinnan ifred", uppmanar han henne.

 

Klockan 01.00: Det börjar regna och Cox återvänder hem för att värma sig. Kelly sjunger alltjämt och ljuset är tänt. Cox ger sig av ut igen strax därpå. Elizabeth Prater, grannen ovanpå Kelly, står vid ingången till Miller's Court och väntar på en man i cirka en halvtimme. Hon hör ingen sång och ser ingen vare sig gå eller komma. Efter ett kort besök hos McCarthy (hyresvärden) så beger hon sig hem och går till sängs. Hon är mycket berusad.

 

Klockan 02.00 - 03.00: George Hutchinson, boende på Commercial Street och flyktig bekant till Kelly, möter henne på Flower and Dean Street. Hon ber honom om pengar, men han svarar att han har gjort av med allt på en resa till Romford. Hon önskar honom en god morgon och förklarar att hon måste ge sig av för att skrapa ihop lite pengar. Hon beger sig i riktning mot Thrawl Street. Hutchinson säger i förhören att han vid denna tidpunkt just har passerat en okänd man i korsningen vid Thrawl Street, men utan att fästa någon särskild uppmärksamhet vid honom.

 

Hutchinson ser sedan samme okände man lägga armen om Kellys axlar och säga något som får henne att skratta, oklart exakt vad. Hutchinson hör henne säga "All right" och mannen svara "You will be all right for what I have told you". De går sedan iväg mot Dorset Street, Hutchinson noterar att mannen har ett litet kuvert i sin vänstra hand. Medan de stannar till under gatlyktan vid puben Queen's Head får Hutchinson en bättre uppfattning om mannens utseende. Han har blek hy, en liten mustasch med uppåtpekande ändar, mörkt hår, mörka ögon och buskiga ögonbryn. Enligt Hutchinson ser han judisk ut, är mycket välklädd och har en tjock guldkedja med någon sorts sten hängande från västlinningen. Han är cirka 170 cm lång och i 35-årsåldern.

 

Kelly och mannen korsar Commercial Street och svänger in på Dorset Street, Hutchinson följer efter dem fram till Miller's Court där de stannar och samtalar i några minuter. Kelly säger "All right, my dear. Come along. You'll be comfortable" varpå mannen lägger sina armar om Kelly och kysser henne. När Kelly sedan påpekar att hon har förlorat sin näsduk så räcker mannen henne en röd sådan och de går in på Miller's Court. Hutchinson lämnar platsen när klockan slår 03.00

 

Kockan 03.00: Mary Ann Cox återvänder hem ytterligare en gång. Det spöregnar ute. Hon varken hör eller ser något av Kelly, men ibland hör hon folk komma och gå på gården. Vid 05.45 hör hon någon lämna huset, men varifrån vet hon inte eftersom hon inte hör någon dörr slå igen.

 

Klockan 04.00: Elizabeth Prater vaknar av att hennes katt, Diddles, tassar runt på hennes hals. Hon hör en röst ropa tyst "Oh, murder!", men fäster ingen vikt vid det eftersom sådana rop förekommer titt som tätt i området. Även Sarah Lewis, som övernattar hos några vänner på Miller's Court, hör samma rop.

 

Klockan 08.30: Caroline Maxwell, en ytlig bekant till Kelly, hävdar att hon ser henne vid denna tid på morgonen, alltså en bra stund efter det att hon anses ha blivit mördad. I förhören beskriver Maxwell hennes klädsel och utseende ingående och hävdar bestämt att hon inte har misstagit sig på datumet, men erkänner också att hon inte känner henne särskilt väl.

 

Klockan 10.00: Maurcie Lewis, en skräddare hemmahörande på Dorset Street, berättar för pressen att han såg Barnett och Kelly på krogen Horn of Plenty kvällen innan mordet. MEN, vad mer frapperande är, han hävdar också att han såg Kelly vid 10-tiden dagen efter mordet. Lewis kallas inte till förhören och ignoreras i princip av utredarna. Med all rätt, enligt min mening, både vad gäller Maxwell och Lewis.

 

Klockan 10.45: John McCarthy, hyresvärd för Miller's Court, skickar sin högra hand Thomas Bowyer för att inkassera försenade hyrespengar från Kelly. Bowyer knackar på, men ingen öppnar och dörren är låst. Genom ett hål i fönstret petar han undan gardinen och kikar in. Det han ser går knappt att beskriva i ord. Han informerar McCarthy ögonblickligen och han i sin tur (efter att själv ha beskådat Kellys osannolikt stympade kropp) springer till polisstationen på Commercial Street där han berättar vad han nyss har sett för inspektör Walter Beck. Tillsammans återvänder de till Miller's Court.

 

Efter att ha väntat på blodhundarna Barnaby och Burgho (ännu en briljant idé signerad Sir Charles Warren) i flera timmar så tröttnar överkommissarie Thomas Arnold och ber McCarthy att slå in dörren. När de kommer in i rummet finner de Kellys kläder prydligt hopvikta på en stol, hennes kängor står framför den öppna spisen och hon själv är klädd i ett nattlinne. Av hennes ansikte, bål och ben finns inte mycket kvar.

 

Dr Thomas Bond, en mycket erfaren och aktad rättsläkare beskriver Mary Kellys skador på följande vis: "The whole of the surface of the abdomen and thighs was removed and the abdominal cavity emptied of its viscera. The breasts were cut off, the arms mutilated by several jagged wounds and the face hacked beyond recognition of the features. The tissues of the neck were severed all round down to the bone." Det är med andra ord en helt och hållet vidrig scen som möter polis och utredare. Inte nog med att kroppen är fullkomligt massakrerad, delar av henne ligger dessutom utspridda på det mest besynnerliga sätt. Livmodern, njurarna och ena bröstet ligger under huvudet. Det andra bröstet vid ena foten och levern mellan fötterna. Inälvorna ligger på höger sida av kroppen och mjälten på vänster. Hud och kött från bålen ligger på ett bord bredvid sängen. Höger lår är avskalat ner till benpipan. Jack the Ripper har, med John McCarthys ord, förstört Mary Jane Kelly.

 

Dr Thomas Bond och Dr George Bagster Phillips hade vissa problem med att fastslå exakt när Kelly hade dött, men uppskattade tiden till mellan 02.00 och 08.00. Tack och lov så var de ganska säkra på att hon redan var död när själva stympningen började och att nästan allt blod på platsen kommit från hennes halspulsåder. I motsats till Dr Phillips så trodde inte Dr Bond att mördaren hade några särskilda kunskaper om människokroppen och dess anatomi, inte ens på en slaktares nivå.

 

Bilderna från mordplatsen är kort sagt fruktansvärda och har man en gång sett dem så glömmer man dem aldrig. Därför har jag valt att publicera dem allra sist och längst ner i detta inlägg så att ni själva får avgöra om ni vill se dem eller ej.

 

Utredningen kom att ledas av Frederick Abberline och Sir Robert Anderson, men sanningen att säga så hade de inte speciellt mycket att gå på. Det fanns liksom inga ledtrådar. Visst, någon hade eldat i den öppna spisen och förmodligen var det en del av Kellys kläder som hade fått tjäna som bränsle för att lysa upp rummet under hela den grymma processen, men det sa ingenting om vem som hade hållit i kniven. Visst, dörren var låst från insidan, men nyckeln hade försvunnit långt tidigare och både Barnett och Kelly använde det trasiga fönstret för att lägga på och av haspen så det var inte något större mysterium, mördaren måste ju ha sett Kelly öppna dörren när hon släppte in honom. Såvida han inte dök upp senare och ensam? Joseph Barnett misstänktes aldrig för mordet på Kelly. Polisen intervjuade honom i flera timmar efter mordet och såg inte någon anledning att betvivla hans oskuld. Det gör egentligen inte jag heller, låt vara att FBI-agenten/författaren John Douglas profil av Jack the Ripper har flera intressanta beröringspunkter med Barnett. Vissa anser rentav att Barnett begick detta mord under en psykos och försökte få det att likna de övriga morden, andra anser att han faktiskt var Jack the Ripper och begick de första morden för att skrämma bort Kelly från gatan. Personligen tror jag inte att Barnett hade med saken att göra alls.

 

Så vad hände egentligen i Kellys rum den natten? Ja, säg det. Resultatet är ju i alla fall så tydligt som någon kan begära. Om mordet hade skett idag så hade man med största säkerhet kunnat lyfta DNA från gärningsmannen eftersom han med stor säkerhet också blödde själv. När man hugger och skär någon på detta frenetiska vis så slinter man oundvikligen på grund av att kniven blir väldigt kladdig. 1888 fanns förstås inte denna möjlighet. Man hade börjat experimentera med fingeravtryck, men inte heller det hade förmodligen gett någonting i den sörja som fanns på brottsplatsen. En intressant metod som vissa förespråkade var att ta en närbild på ögat eftersom det sista offret såg tydligen skulle finnas inpräntat där som ett fotografi. Lyckligtvis hade utredarna en betydligt nyktrare inställning än så. Blodhundarna som tidigare nämndes var också en nyhet inom poliskåren och idag använder man ju hundar till allt möjligt, men i detta fall bidrog det bara till försening av utredningen och allmänhetens växande missnöje med dess effektivitet.

 

Mordet på Mary Kelly blev förmodligen Jack the Rippers sista gärning, även om vissa betvivlar det. Det har spekulerats i att det finns dolda budskap på väggen i rummet på 13 Miller's Court och att dessa stämmer överens med skador tillfogade både på Eddowes och senare Carrie Brown, men jag förhåller mig som sagt skeptiskt till dylika utsvävningar. Det vi ser på bilderna nedan är resultatet av ett växande vansinne och ett enormt hat mot kvinnor generellt och prostituerade specifikt. Om offret ser ut på det viset så kan gärningsmannen knappast vara hel och ren när han beger sig därifrån, men som vanligt så har ingen sett något utöver det vanliga. Därför har det också spekulerats i att Jack var en man som man förväntas se med blodiga kläder, en kirurg, slaktare eller liknande. Därur springer också teorierna kring en "Jill the Ripper", att det skulle ha varit en barnmorska till exempel.

 

Jag såg inte fram emot att skriva denna text, mordet är så vidrigt och bilderna av Kellys stympade kropp har allt sedan jag såg dem för första gången (för snart 25 år sedan) till och från dykt upp för min inre syn och i obehagliga drömmar. Jag har fortfarande svårt att titta på dem, men i och med att gåtan Jack the Ripper har blivit något av en besatthet för mig så tvingas jag se dem om och om igen. Det är mitt eget val förstås och det får jag vackert leva med. Mitt hopp står till att det en dag kommer att löna sig och att vi får reda på vem som begick dessa brutala mord. Även om gärningsmannen troligtvis har varit död i mer än ett sekel så är vi många som inte är beredda att låta honom komma undan för det.

 

Mary Kelly begravdes på Saint Patrick's Roman Catholic Cemetary i Leytonstone den 19 november 1888, hon blev 25 år gammal och var således betydligt yngre än de andra offren i denna grymma historia. På hennes gravsten anges hennes namn som "Marie Jeanette Kelly".

 

Fridens...

 

      

 

 

 

                          13 Miller's Court

 

              Mary Jane Kellys stympade kropp

 

      Från en annan vinkel, lårbenet i förgrunden

När vi ändå är inne på fallet Catherine Eddowes så kan jag inte låta bli att ta upp fenomenet med vad som brukar kallas "Goulston Street Graffito", klottret på Goulston Street. Vad det hela handlar om är mycket lätt att förklara, vilken betydelse det har för gåtan Jack the Ripper har däremot debatterats livligt ända sedan 1888.

 

Under eftersökningarna av området kring Mitre Square så gör konstapel Alfred Long en viktig upptäckt i porten vid 108-119, Wentworth Buildings, på Goulston Street. Där hittar han en bloddränkt tygbit tillhörande det förkläde som Eddowes ska ha burit under mordnatten. När han sedan lyfter blicken så ser han att någon har skrivit någonting med krita på väggen. Han tar fram sin anteckningsbok och skriver av texten: "The Juews are the men that will not be blamed for nothing", osäker på vad det egentligen syftar på eller vad det betyder. Han tillkallar en kollega i närheten och tillsammans genomför de en resultatlös genomsökning av trapphusen i området. Klockan har nu hunnit bli 02.55 den 1 oktober och en dryg timme har alltså passerat sedan Eddowes hittades död. Long skyndar sig därefter till polisstationen på Commercial Road och avrapporterar till tjänstgörande befäl. I sällskap med befälet beger sig Long än en gång tillbaka till Goulston Street för att inspektera platsen. Därefter tar de sig till stationen på Leman Street och tygbiten överlämnas till den ständigt närvarande Dr George Bagster Phillips. Konstapel Long är fast övertygad om att tygbiten inte fanns där när han passerade platsen vid 02.20, men huruvida klottret var där eller ej kan han inte svara på.

 

Inspektör James McWilliam, som även är chef på City Police Detective Department, ger en direkt order om att texten ska fotograferas, men detta motsägs av överinspektör Thomas Arnold som är orolig för att upplopp ska bryta ut om någon ser texten och dess möjligen antisemitiska innehåll. Polischefen, Sir Charles Warren, håller med Arnold och beordrar att texten ska tvättas bort, vilket också sker klockan 05.30. Beslutet att radera texten utan att avfotografera den först möter stark kritik och Sir Robert Anderson, Warrens närmaste man, kallar det för en "act of crass stupidity". Detta, och många andra tvivelaktiga beslut rörande utredningarna av morden i Whitechapel, blir det som slutligen får Warren att avsäga sig sina uppdrag.

 

I och med borttagandet av klottret så vet vi idag inte exakt hur texten var formulerad. Alfred Longs version ovan borde vara ganska nära sanningen och även Donald Swanson, ansvarig för hela utredningen, återger i stort sett samma ordalydelse (Swanson skriver "Juwes" istället för "Juews"). Kriminalkommissarie Daniel Halse återger texten som "The Juwes are not the men that will be blamed for nothing", en skiftning i den dubbla negationen som ger texten en något annorlunda innebörd. I den version som finns att tillgå på Home Office vid denna tid så stavas det första ordet "Jewes". Små skillnader kan tyckas, men ändå föremål för granskningar och debatt i över ett sekel.

 

Så vad betyder texten då? Ja, därom tvista både lärde och idioter. Walter Dew, kriminalinspektör vid tiden för morden, menade att detta bara var ett av många klotter i området som kunde tänkas ha samband med morden, men han trodde inte att något av dem hade någon egentlig relevans. Dessutom var det relativt vanligt med antisemistiskt klotter vid denna tidpunkt. Journalisten Roslyn D'Onston Stephenson (av vissa även betraktad som misstänkt för morden) skrev i ett brev till polisen den 16 oktober 1888 att ordet "Juwes" kanske i själva verket var "Juives", femininum av det franska ordet för "Jews" (judar). En intressant teori med tanke på att det utelsutande var kvinnor som fick sätta livet till under Jacks galenskaper. Stephen Knight, tokstollen ansvarig för teorierna kring att det brittiska kungahuset skulle ha varit inblandat i morden, menar att "Juwes" syftar på Jubelo, Jubela och Jubelum. Enligt frimurarlegenden så var dessa tre ansvariga för mordet på Hiram Abiff, chefsarkitekten för Salomos tempel i Jerusalem. Något överambitiöst kan tyckas. Författaren John Wilding har till och med gått så pass långt i sin upptäckariver att han tror att klottret är ett anagram med den egentlige betydelsen "FG Abberline now hate MJ Druitt. He sent the woman to hell." Jag behöver väl knappast tillägga att Wildings huvudmisstänkte är just Montague John Druitt, en ung man som tog sitt liv genom att dränka sig i Themsen i december 1888 (mer om detta framöver). "FG Abberline" syftar förstås på Frederick Abberline, den kanske mest välkände av de inblandade mordutredarna. Detta är bara några av alla hundratals förslag till klottrets innebörd. Sanningen lär vi aldrig få veta och huruvida detta klotter alls har någon relevans för morden lär fortsätta att diskuteras.

 

Min personliga åsikt om Goulston Street Graffito är att texten inte har det minsta med fyndet av den blodiga tygbiten att göra. Jag är helt övertygad om att Walter Dew är av rätt uppfattning när han säger att klottret inte har någon som helst relevans för morden, men det är väldigt fascinerande att en sådan, i så fall, obetydlig detalj kan få så stor uppmärksamhet. Inom ripperologin är inget ämne för litet för att inte debatteras i all oändlighet (lägg gärna märke till dubbelnegationen).

 

Fridens...

 

           Kriminalkommissarie Daniel Halses version

 

          Sir Charles Warrens version

 

 

Om det nu faktiskt var så att morden på Elizabeth Stride och Catherine Eddowes var den "Double Event" som många tror så kan det nu vara lägligt att förklara hur platserna förhåller sig till varandra rent geografiskt och se över det påstådda händelseförloppet. Henriques Street (före detta Berner Street alltså) ligger som en avstickare vid Commercial Roads västligare avsnitt och det snabbaste sättet att nå Mitre Square är att bara fortsätta på Commercial Road i västlig riktning och vika in på Whitechapel Road ner mot Aldgate. Dessa båda vägar är då som nu ganska livligt trafikerade och som fotgängare är de kanske inte att rekommendera idag, låt vara att de för drygt etthundra år sedan var relativt lättframkomliga ändå. Nej, om man skulle företa sig promenaden idag så är det nog bättre att ta Back Church Lane ner till Hooper Street och sedan Minories upp till Aldgate. Om det nu var så att Jack gjorde sig skyldig till dubbelmord mellan klockan 01.00 och 01.45 den 1 oktober 1888 så var det med säkerhet denna sistnämnda väg han använde sig av för att ta sig mellan de båda platserna. Riskerna förknippade med större gator och bättre belysning torde ha förefallit honom alldeles för stora, särskilt i ett nerblodat och uppjagat tillstånd. De mindre gatorna erbjöd mörker, folktomhet och andrum.

 

Tidsaspekten är egentligen inget problem, det tar bara en kvart att promenera i behagligt tempo mellan de båda adresserna. Problemen uppstår först när man ser till omständigheterna under vilka promenaden och det kommande mordet på Eddowes ska ha företagits. Inte nog med att Jack har mördat Stride och varit svindlande nära att ha blivit påkommen, han måste dessutom vänta i skuggorna på att Diemschutz ska lämna platsen. Därefter ska han alltså bege sig nerblodad (och säkerligen ganska stressad) till Mitre Square, möjligen med ett stopp på någon säker adress för att byta ut sin kortbladiga kniv mot en långbladig (förutsatt att han inte redan hade den på sin person). Vid Mitre Square är det vid hans påstådda ankomst dessutom redan full ruljans i form av potentiella vittnen och poliser. Jack ska således ha flytt platsen för mordet på Stride strax efter 01.00, tagit sig till Mitre Square, inväntat att poliserna passerar platsen under sina rutinpatrulleringar, fått syn på Eddowes som kort tidigare har släppts ur fyllearresten och som av en händelse råkar vara prostituerad (på en plats där prostituerade inte är särskilt vanligt förekommande), mördat och stympat henne å det grövsta i ett mörkt hörn av det lilla torget och sedan försvunnit som genom ett trollslag när poliserna återvänder till platsen klockan 01.45. Låter det osannolikt? Det är det. Vi backar bandet en smula och tar en titt på de faktiska omständigheterna kring det bestialiska mordet på Eddowes.

 

Catherine Eddowes (ibland även kallad Kate Kelly eller Kate Conway) påträffas redlöst berusad av konstapel Louis Robinson utanför Aldgate High Street 29 klockan 20.00 den 30 september. Hon är så pass berusad att han behöver hjälp av en kollega, George Simmons, för att ta henne till polisstationen i Bishopsgate. Sergeant James Byfield noterar hennes ankomst dit klockan 20.45 och på hans order görs tillsyn av henne av varje halvtimme under kvällen. Hon uppger vid ankomst att hon heter "Nothing" och somnar sedan i cellen utan vidare dramatik. Medan Eddowes sover sin djupa fyllesömn så påbörjar de konstaplar, Edward Watkins och James Harvey, som senare ska hitta hennes döda kropp sin patrullering av området på och kring Mitre Square. En kvart efter midnatt hörs Eddowes sjunga tyst för sig själv i cellen och vid halv ett frågar hon när hon ska bli släppt varpå häkteskonstapel George Hutt svarar "När du kan ta hand om dig själv". Eddowes påpekar att hon faktiskt kan det nu, men kommer trots det inte att släppas förrän prick klockan 01.00. Det är vid frisläppandet som en närmast profetisk konversation med George Hutt uppstår. Jag återger den i sin helhet (som Hutt mindes den vid förhöret) nedan, det är jag som har fetstilat:

 

 

Hennes allra sista ord till Hutt har i det närmaste blivit bevingade emedan det fetstilta på ett obehagligt sätt kom att förespegla dels vad som hände, dels säkerligen exakt vad Jack kände när han tog henne av daga: "Serves you right" (Rätt åt dig). Efter frisläppandet så vek Eddowes av åt vänster, möjligen på väg tillbaka till Aldgate High Street och i vart fall åt helt fel håll om hon nu var på väg hem till Flower and Dean Street 55. Oavsett vart hon var på väg så ses hon samtala med en man klockan 01.35 i hörnet av Duke Street/Church Passage (som leder in till Mitre Square). Vittnena Joseph Lawende, Joseph Hyam Levy och Harry Harris ger ett ganska bra signalement på mannen: "Lawende describes the man as 30 years old, 5 foot 7 inches tall, fair complexion and mustache with a medium build. He is wearing a pepper and salt colored jacket which fits loosely, a grey cloth cap with a peak of the same color. He has a reddish handkerchief knotted around his neck. Over all he gives the appearance of being a sailor." Detta vittnesmål är särskilt intressant med tanke på de många teorierna kring att just en sjöman skulle ha varit Jack the Ripper och därför skulle kunna komma och gå lite som han ville i London eftersom han saknade fast boende eller bodde på det fartyg han kom dit med. Den mest omtalade personen i detta sammahang var en man som gick under namnet Carl Feigenbaum, men inga hållbara bevis för detta har ännu sett dagens ljus.

Som den minnesgranne och observante kanske redan har noterat så avfärdade jag ju i ett tidigare inlägg Elizabeth Stride som ett möjligt offer för Jack the Ripper. Så varför är jag då intresserad av att gå igenom platsen för mordet på henne? Ja, det finns många anledningar, men kanske främst för att hon alltjämt ingår i den kanoniska listan över offer. Dessutom så går det naturligtvis inte att helt avfärda Stride utan vattentäta bevis och om hon nu föll offer för Jack så är vittnesuppgifterna i detta fall enormt intressanta. Lägg därtill den ständigt förekommande närvaron av kuskar och körsnärer (till och med en och annan pensionerad sådan) så blir Dutfield's Yard och Louis Diemschutz lägliga anländande i häst och vagn mycket fascinerande fakta. För visst är det väl så att likheterna i det rent brottsliga förfarandet är minst lika viktiga och talande som likheterna i övriga omständigheter? Bra, då är vi överens.

 

Berner Street där Dutfield's Yard låg heter idag Henriques Street och sträcker sig då som nu i nord-sydlig riktning från Commercial Road ner till Fairclough Street. I övrigt så är det tyvärr inte mycket som är sig likt. Husen och stallgården är sedan länge borta, men en modernare mur med stängsel löper ungefär parallellt med och förbi den plats där Working Men's Educational Club hade sina lokaler och har en öppning ganska exakt vid platsen för ingången till Dutfield'sYard där Diemschutz svängde in med sitt ekipage och anträffade Strides livlösa kropp cirka 01.00 den 1 oktober 1888. Som tidigare nämnts så trodde Diemschutz först att det var hans redlöst berusade fru som låg där och det var först i sällskap med två andra herrar, Morris Eagle och Isaac Kozebrodsky, som upptäckten att det var fråga om mord gjordes. Diemschutz själv var övertygad om att mördaren var kvar på platsen, dold i mörkret, när han först anlände eftersom hans häst betedde sig fortsatt mycket underligt och oroligt och Strides kropp fortfarande var varm. Klockan 01.16 dödförklarades Stride av Dr Frederick Blackwell.

 

Bristen på relevanta foton och teckningar från Dutfield's Yard specifikt och Berner Street generellt gör det svårt att bilda sig en uppfattning om hur det verkligen såg ut på brottsplatsen. Bilden nedan visar hur det såg ut 1907 och infarten till Dutfield's Yard markeras av ett vagnshjul. Det var alltså där som en man (möjligen med ytterligare en man i sällskap) sågs bete sig mycket bryskt mot Stride och hördes utropa "Lipski!" riktat mot vittnet Israel Schwartz. Trähuset som inhyste Working Men's Educational Club syns också tydligt där bakom.

 

 

Om man betraktar platsen för mordet med en lite snävare blick så förefaller den inte alls tokig. Det är ett smalt och mörkt prång relativt skyddat från insyn. Om man däremot tar några steg bakåt och lyfter blicken en smula så förändras dock perspektivet drastiskt. Det finns ingen flyktväg annat än ut på gatan och där finns såväl affärslokaler, minst ett klubbhus (där det vid tillfället för mordet är fullt med folk) och relativt många nattvandrare på väg till eller från Commercial Road. Det följer förvisso det mönster som Jack uppvisar med sina illa valda brottsplatser, men det passar också ypperligt för ett mord i affekt, vilket jag tror att det var. Jag tror dessutom att den man som Israel Schwartz såg slänga Stride i marken var den skyldige, med eller utan medbrottsling. Det är förvisso bara spekulationer, men det känns rimligt att han hade något otalt med henne eller försökte pressa henne på pengar och gick alldeles för långt när ett kok stryk inte gav resultat. Möjligen med inspiration hämtad från de tidigare morden, men näppeligen med uppsåt att bli seriemördare. Jag betvivlar för den delen heller inte Diemschutz misstanke om att mördaren var kvar på platsen när han anlände, men den mannen var alltså inte Jack the Ripper enligt min ödmjuka mening. Jack befann sig troligen redan i området kring Mitre Square för att rekognoscera platsen och invänta en lämplig tidpunkt och ett lämpligt offer.

 

Det är som sagt mycket svårt att få en detaljerad bild över hur platsen egentligen såg ut och kvarteret revs redan 1909. Den bästa skildringen kanske är illustrationen i Harold Furniss bok Famous Crimes, Past and Present från 1903 som återges nedan, men inte heller den ger en riktig känsla för Dutfield's Yard.

 

 

Hursomhelst, även om jag inte tror att Stride föll offer för Jack the Ripper så är det alltid intressant att titta närmare på en brottplats och om inte annat så ger det en bild av en svunnen tid där stallgårdar, arbetarföreningar och ruffiga pilsnerhak tillhörde vardagen och faktiskt dominerade stadsbilden på sina håll. Nästa brottsplats vi besöker är Mitre Square, en plats som till skillnad från Dutfield's Yard kan besökas än idag.

 

Fridens...

 

                Henriques Street idag, ungefär där mannen i vit tröja står låg infarten till Dutfield's Yard

 

                                            Montage: Berner Street (1907) och Henriques Street (idag)

Hanbury Street finns kvar än idag och löper alltjämt ifrån Spitalfields Junction vid Commercial Street och i östlig riktning fram till korsningen Old Montague Street och Vallance Road. Mycket har förstås förändrats sedan 1888 och av den plats där Annie Chapmans svårt sargade kropp påträffades den 8 september detta dystra år, strax innan klockan 06.00, av kusken John Davis finns numera inte ett spår. I början av 1970-talet revs stora delar av bebyggelsen i området och på platsen för Hanbury Street 29 finns idag ett parkeringshus.

 

Annie Chapman hittades nedanför en liten trappa invid ett staket på bakgården till Hanbury Street 29. Hon hade fått halsen avskuren och magen uppsprättad så till den grad att hela insidan var blottlagd. Dr George Bagster Phillips var säker på ett par punkter: fyndplatsen var även mordplatsen och samma typ av kniv hade använts både på hals och bål. Vad gällde tiden för dödens inträffande var han dock mindre bestämd. Förmodligen hade hon varit död i två timmar eller mer, men han tillade också att den kyliga morgonen och den enorma blodförlusten kunde vara förrädiska aspekter vid en sådan slutsats. Den forensiska vetenskapen hade inga exaktare metoder, man tog bland annat ingen levertemperatur och grundade sina antaganden på erfarenhet från tidigare fall och sin medicinska expertis. Ofta prickade man rätt, men inte sällan var det rena gissningar och antaganden.

 

I detta fall finns det emellertid många vittnesmål som motsäger Dr Phillips antaganden. Vi har till exempel John Richardson som på sin väg till jobbet, cirka 04.45, slår sig ner på den lilla trappan på bakgården för att skära bort en bit överflödigt läder från sin ena känga. Han befinner sig alltså i det läget mindre än en meter från Chapmans huvud om hon hade legat där vid den tidpunkten. Richardson medger att det förvisso var mörkt ute fortfarande, men vittnar med bestämdhet att han absolut borde ha märkt om det hade legat en kropp där.

 

Vid 05.30 siktas dessutom Chapman och en okänd man av en viss Elizabeth Long som ser de bägge samtala vid ingången till bakgården på Hanbury Street 29. Hon hör mannen säga "Will you?", på vilket Chapman svarar "Yes". Long är i sitt vittnesmål helt säker på klockslaget eftersom hon precis har hört klockan på Black Eagle Brewery klämta halvtimme. Några minuter senare går en man vid namn Albert Cadosch ut på bakgården till Hanbury Street 27, antagligen för att begagna uthuset. När han passerar det cirka 1,5 meter höga staket som åtskiljer de båda gårdarna så hör han röster, men kan bara urskilja en kvinnoröst som säger "No!", därefter hör han någonting som ramlar mot staketet och allt blir tyst och stilla igen.

 

Om dessa vittnesmål är korrekta så är Dr Phillips helt ute och cyklar med sina slutsatser och relevansen av resten av hans analyser och iakttagelser kan således få en något förringad betydelse. På det stora hela tror jag dock att Dr Phillips, förutom ifråga om tidpunkten för mordet förstås, hade ett flertal riktiga åsikter om förfarande och omständigheter. Han gjorde däremot ett stort misstag när han påstod att själva uppskärandet hade gjorts av någon med stora anatomiska kunskaper. Det är alltså här som grunden till ryktena om att en kirurg eller läkare skulle ha legat bakom morden läggs, något som har ifrågasatts ända sedan dess och idag måste sägas ha motbevisats grundligt. Visst kan det ha varit så, men huruvida det krävdes särskilda kunskaper för att utföra dessa uppskärningar vill jag låta vara osagt, sett till vissa av morden så vågar jag nog påstå att till och med helt rudimentära anatomikunskaper hade varit fullt tillräckliga. Nog om detta och åter till själva brottsplatsen.

 

Hanbury Street 29 (och flera av byggnaderna runt omkring) tros ha uppförts någon gång kring 1740 och bestod år 1888 av åtta stycken rum bebodda av 17 personer. För att förstå i vilket samhällsskikt vi rör oss så kan nämnas att Fru Harriet Hardiman och hennes 16-årige son bodde i en lägenhet på bottenvåningen, i den affär i vilken de sålde kattkött (!). Det var med andra ord knappast någon fashionabel stadsdel, ens med Whitechapel-mått räknat. En smal passage löpte från själva gatan och in till den bakgård som även kunde nås ifrån själva bostadsdelen via en bakdörr. För att ta sig mellan de olika våningsplanen använde man en trappa på utsidan av byggnadens gavel. Som mordplats betraktat så är det återigen ett mycket dåligt val. Även om det var mörkt så var risken att bli påkommen mycket stor under dygnets alla timmar och ett flertal fönster vette dessutom mot gården. Till skillnad från fallet med mordet på Polly Nichols så fanns nu som sagt ett flertal iakttagelser av en okänd herre och ett par av vittnena hade därtill hört mannens röst. Om Albert Cadosch bara hade bemödat sig att kika över staketet eller om Elizabeth Long hade varit en smula mer nyfiken så hade vi antagligen vetat exakt vem mördaren var och Jack the Ripper hade förmodligen aldrig hunnit bli denna hemska legend.

 

Så om vi sammanfattar platsen för mordet så kan vi bara ånyo konstatera att det är ett illa valt ställe att begå mord. Där finns 17 potentiella vittnen bara i huset, ytterligare ett otal som frekventerar själva gatan Hanbury Street utanför samt de poliser som patrullerar området på sina sedvanliga rundor. Sett ur den aspekten så påminner brottsplatsen inte så lite om den i George Yard Buildings där Martha Tabram fick sätta livet till. Till skillnad från många andra av brottsplatserna så är både Hanbury Street och dess ökända bakgård mycket väldokumenterade i form av foton, särskilt från 1960- och 70-talen. Det mest slående med dessa foton är hur lite som faktiskt har förändrats under de dryga 75 år som förflutit sedan Chapmans ödesnatt. En ny dörr har hängts på plats någon gång under tidens framfart, men i övrigt är det sig likt och vid tiden för fotografierna har även den "nya" dörren blivit gammal. Av alla platser sammakopplade med Jack the Ripper så är detta den i särklass både mest dokumenterade och underligt kusliga.

 

Fridens...

 

Bakgården på Hanbury Street 29 (cirka 1970), Chapman hittades mellan trappan och staketet

 

                                    Färgfoto (1962)

 

                                                Uppifrån ett av rummen, årtal okänt

 

               Framsidan (1967)