Jack the Ripper

You will soon hear of me with my funny little games... En blogg om gåtan Jack the Ripper.

Lagens långa arm - Del 2

Kategori: Allmänt

I likhet med sin kollega Abberline så var det just kampen mot Feniska- och Irländska Republikanska Brödraskapet (IRB) som gjorde Sir Robert Anderson (1841-1918) till en förgrundsfigur inom Londons poliskår. Egentligen var han advokat i Dublin på Irland, men blev kallad till Home Office som expert på politiska brott efter en rad uppmärksammade händelser som involverade just IRB.
 
Fram till dess, 1868 alltså, så hade Andersons liv och karriär hållit en ganska rak kurs. Han hade studerat i Paris, tagit sin examen vid Trinity College och gift sig med Agnes Alexandrina Moore (syster till den nionde hertigen av Drogheda för övrigt) som han kom att få fem barn med. Men efter några år i London var det som om fenianerna hade gått i ide och vad skulle man nu hitta på för uppgifter åt den gode Anderson? Han skickades runt på ett antal regeringsuppdrag, fortfarande officiellt anställd vid Home Office, innan han slutligen hamnade som sekreterare för Prison Commissions 1877. När han väl hade funnit sig till rätta på sin post så började fenianerna återigen att skramla med sina vapen och det föll på Andersons lott att bekämpa dem. Tyvärr så blev detta uppdrag inte särskilt lyckosamt för Andersons del och i maj 1884 ersattes han av Edward Jenkinson på Home Office och hans tjänst vid Prison Commissions avslutades 1886.
 
Han behövde dock inte gå arbetslös särskilt länge eftersom Jenkinson i sin tur sa upp sig redan 1887 och Anderson, i egenskap av ende tillgänglige man med erfarenhet av fenianerna, återinsattes. Han kom nu att arbeta under James Monro, en herre vars inflytande på London Metropolitan Polices (där han tjänstgjorde både som Assistant Commissioner och Commissioner) tidiga år knappast kan underskattas. Inte nog med att Anderson och Monro kom att utveckla starka yrkesmässiga band, de förenades också i sin religiositet och en vänskap utöver den polisiära kamratandan. När Monro blev utsedd till Commissioner ersattes han som Assistant Commissioner av Anderson och den sistnämnde kom att bli vid denna position ända fram till pensionen 1901.
 
1888 började så Jack the Rippers härjningar och som en av höjdarna inom kåren så kan man tycka att Anderson borde ha tagit detta på största allvar, eller hur? Icke. Han uttryckte istället åsikter om hur fruktansvärt överdrivna han tyckte att rapporterna om dessa mord var, delegerade sina uppgifter till andra och stack till Frankrike på semester. Först en månad senare, när pressen  bokstavligen hade frossat i polisens inkompetens och vanmakt, återvände så Anderson till London. Som bekant så undkom mördaren arrestering, men Anderson själv hyste inga tvivel om vem den skyldige var. I tre olika publikationer, bland annat sina egna memoarer, hävdade han att mördaren var "en polsk jude", "inspärrad på mentalsjukhus" samt att det inte fanns "några tvivel om mördarens identitet". Det är alltså med största sannolikhet Aaron Kosminski som han med dessa påståenden åsyftar, alltså samme man som så sent som i september 2014 återigen stod som huvudmisstänkt då mitokondrie-DNA sades kunna bevisa hans skuld. Mer om det längre fram men vi kan redan här konstatera att det tycks råda allmän förvirring kring Kosminski och dennes egentliga identitet. Möjligen så har han rent av blivit förväxlad med en annan "low class polish Jew" intagen på samma mentalsjukhus. Aaron Kosminski kom nämligen att leva ända till 1919 så det verkar inte särskilt troligt att det är han som omtalas av Anderson. Snarare verkar det vara hans namne Nathan Kosminski som avses, en man som dessutom, till skillnad från Aaron, hade en lång historia av våldsamt beteende. Nåja, nog om detta för stunden.
 
Anderson pensionerades som sagt 1901 och adlades för sina insatser i november samma år. 1910 publicerade han sina memoarer The Lighter Side of My Official Life och 1918 dog han i Spanska sjukan, 77 år gammal, och även om han kan tyckas ha varit lite väl slapphänt under Ripper-utredningen så fick han ändå fina omdömen av många dignitärer. Raymond Blathwayt skrev bland annat att "Sir Robert Anderson is one of the men to whom the country, without knowing it, owes a great debt." Inte illa det.
 
Fridens...
 
      Sir Robert Andersson

Lagens långa arm - del 1

Kategori: Allmänt

Efter ett drygt års lathet så tänkte jag att vi skulle ta upp tråden där vi slutade och bege oss ut på vandring igen. Den här gången tänkte jag att vi skulle utforska några av de polisiära huvudpersonerna i denna makabra gåta. Det kanske inte har så stor betydelse för morden eller ett eventuellt uppklarande av dem, men det är ju alltid trevligt att få ett ansikte på några av de mest frekvent förekommande namnen, inte sant?
 
Frederick Abberline (1843-1929) är nog den tveklöst mest kände och mytomspunne av den mängd utredare som florerar i denna bloddrypande berättelse. På film har han gestaltats av såväl Johnny Depp som Michael Caine, men verklighetens Abberline bar inte många likheter med Depps opiumrökande mystiker eller Caines torre aristokrat. Faktum är att Abberline var lite av ett unikum i den brittiska polishistorien.
 
Han föddes som son till en sadelmakare och lokalpolitiker vid namn Edward Abberline och dennes hustru Hannah som efter sin makes död (1849) kom att öppna en liten affär och uppfostra deras fyra barn på egen hand. Inte mycket talade alltså för att den unge Frederick någonsin skulle lämna sovstaden Blandford Forum i hjärtat av Dorset där han vuxit upp och redan i tonåren börjat arbeta som urmakare. Av någon anledning ville han dock göra något annorlunda och den 5 januari 1863 anslöt han sig till Metropolitan Police och tilldelades en tjänst i Division N, stationerad i Islington.
 
Abberline tycks ha hittat sitt kall för endast två år senare befordrades han till Sergeant och förflyttades till Division Y i Highgate. Han kom särskilt att utmärka sig under 1867 då han som civilspanare jagade medlemmar av Feniska- och Irländska Republikanska Brödraskapet (IRB). 1873 utnämndes han till Inspektör och förflyttades till Division H i Whitechapel där han sedermera kom att bli chef för divisionens CID (Criminal Investigation Department). När mordet på Polly Nichols inträffade, 31 augusti 1888, så hade Abberline emellertid nyligen avslutat sin tjänstgöring i Whitechapel och återfanns vid den tidpunkten hos Scotland Yard som Inspector First-Class. På grund av sin omfattande lokalkännedom så kallades han omedelbart tillbaka som chef över samtliga mordutredare inblandade i fallet med Jack the Ripper.
 
Som en intressant parentes kan nämnas att Abberlines huvudmisstänkte var Severin Klosowski, alias George Chapman, som kom att bli en av det sena 1800- och tidiga 1900-talens allra mest ökända giftmördare. Huruvida Chapman egentligen hade något med morden i Whitechapel att göra diskuteras än idag.
 
Abberlines nästa stora fall var "The Cleveland Street scandal" där en manlig homosexbordell i stadsdelen Fitzrovia i London uppdagades. Många av bordellens kunder var mycket prominenta och uppburna stadsmän, som Lord Arthur Somerset och Henry James FitzRoy, ja det ryktades faktiskt till och med om kungliga besökare och som vanligt i denna röra av mord och "perversiteter" så var det naturligtvis Prins Albert Victor som osyftades. Jodå, högst densamme som kom att anklagas för inblandning i Rippermorden.
 
Efter denna skandal tycks Abberline ha lugnat ner sig en smula och den 8 februari 1892 gick han i pension efter en imponerande karriär som rönte honom inte mindre än 84 utmärkelser och ett otal berömmande vitsord. Efter sin poliskarriär så arbetade han tre säsonger som privatdetektiv i Monte Carlo innan han tog över detektivfirman Pinkerton's europeiska byrå, han kom att arbeta för dem i tolv år.
 
Så långt om den gode Abberlines yrkesliv, om hans privatliv är betydligt mindre känt. Vad vi vet är att hans första fru, Martha Mackness, dog i tuberkulos vid endast 25-års ålder och att han sedan gifte sig med Emma Beament som kom att bli vid hans sida ända till hans död över 50 år efter bröllopet. De fick inga barn och levde ett stilla liv i Bournemouth från och med Abberlines slutgiltiga pensionering 1904 och fram till hans död vid 86-års ålder, 1929. Det finns inga bevarade fotografier av denne detektivlegend, bara en illustration från en tidning i samband med mordutredningarna i Whitechapel. Det har spekulerats i att ett foto taget vid Leman Street Station 1886 skulle kunna föreställa Abberline, men ingen klarhet har än så länge nåtts i den frågan.
 
 
           Frederick Abberline
 
 
           Kanske ett foto på Abberline...
 

Ett brev från Helvetet

Kategori: Allmänt

Under hösten och vintern 1888 mottog polis och media hundratals brev och kort som påstods vara skrivna av Jack the Ripper i egen hög person. Naturligtvis är det en omöjlighet att han skulle ha skrivit alla dessa brev själv (även om det finns en del knasbollar som tror det) och de allra flesta avfärdades också som rena bluffar. Det kan vara lite skrämmande och obegripligt att det fanns, och finns, så många människor som faktiskt var, och är, beredda att utsätta sin omgivning för denna typ av "skämt". Vissa av dessa brev skrevs säkerligen av personer som inte var helt vid sunda vätskor, men ett flertal lyckades man spåra till fullt fungerande och yrkesverksamma män och kvinnor. Alldeles för få av dem fick dock erfara några rättsliga konsekvenser. De allra flesta ripperologer avfärdar samtliga korrespondenser som bluffar, men jag tänkte att vi skulle ta en lite närmare titt på de brev som möjligen kan ha skrivits av mördaren själv. Om inte annat så kan det vara intressant att se var namnet Jack the Ripper för första gången visar sig i text.
 
"Dear Boss" - brevet:
 
Dear Boss,

I keep on hearing the police have caught me but they wont fix me just yet. I have laughed when they look so clever and talk about being on the right track. That joke about Leather Apron gave me real fits. I am down on whores and I shant quit ripping them till I do get buckled. Grand work the last job was. I gave the lady no time to squeal. How can they catch me now. I love my work and want to start again. You will soon hear of me with my funny little games. I saved some of the proper red stuff in a ginger beer bottle over the last job to write with but it went thick like glue and I cant use it. Red ink is fit enough I hope ha. ha. The next job I do I shall clip the ladys ears off and send to the police officers just for jolly wouldn't you. Keep this letter back till I do a bit more work, then give it out straight. My knife's so nice and sharp I want to get to work right away if I get a chance. Good Luck.

Yours truly

Jack the Ripper

 Dont mind me giving the trade name

 PS Wasnt good enough to post this before I got all the red ink off my hands curse it No luck yet. They say I'm a doctor now. ha ha

 

 

Detta brev är daterat till den 25 september och nådde Central News Agency den 27 september 1888. Det ansågs till en början bara vara ännu ett bluffbrev i mängden, men efter mordet på Eddowes och det faktum att hennes örsnibbar var avskurna så ändrade man snabbt inställning och höll det för troligt att författaren till brevet och mördaren faktiskt var en och samma person. Brevet är särskilt intressant eftersom det är första gången som namnet Jack the Ripper används. Vissa har genom åren hävdat att det skulle vara en alkoholiserad journalist vid namn Thomas Bulling som skrev detta brev och mycket tyder nog på att det förhåller sig just så, alternativt att det skulle vara författat av en journalist vid namn Frederick Best. Bulling var en kontroversiell man inom mediasfären och förutom denna eventuella bluff så är han mest känd för vad som brukar kallas "Bismarcktelegrammet". Tydligen så hade Bulling fått mycket tidig och korrekt information om Prins Bismarcks bortgång, men eftersom han var lite på snusen och verkligen inte tänkte arbeta övertid för en sådan simpel nyhet så skickade han ett telegram till sin chef där det blott och bart stod att läsa "Bloody Bismarck is dead". Kort och koncist, eller hur? Det finns dock ett problem med att hävda honom som författare till "Dear Boss"-brevet, handstilen stämmer nämligen inte det minsta in på Bullings. Dessutom anses det att både detta brev och det postkort som går under namnet "Saucy Jacky Postcard" är skrivna av samma hand. Nu kan man förvisso argumentera för att en man som Bulling, som varje dag använde penna och papper i sitt yrkesutövande, säkerligen hade kunnat anamma två separata handstilar, men vissa gemensamma drag brukar ändå leva kvar som ett slags fingeravtryck. Han kan även ha ordnat så att någon annan skrev det åt honom och i så fall är den huvudmisstänkte för detta hans kollega, John Moore, chef på Central News Agency och utpekad som potentiell författare av brevet redan 1891.

Hur det nu än må vara med författarens identitet så tror jag knappast att det är skrivet av mördaren själv. Visst, det händer relativt ofta att seriemördare kommunicerar med polis och andra instanser inom rättsväsendet, men i detta fall tror jag bestämt att det handlar om en bluff. Det finns helt enkelt för lite relevant information i det. Att klippa öronen av någon är inte samma sak som att skära av en örsnibb, det är bara ett turligt och tragiskt sammanträffande enligt min mening. Likaså var det allmänt känt att John Pizer, kallad "Leather Apron", hade varit inkallad till förhör i samband med de föregående morden och Dr Phillips teori om att det var en person med goda anatomiska kunskaper, kanske rentav en kirurg, som låg bakom det hela hade stått att läsa i varenda tidning. Om det nu verkligen hade varit mördaren som hörde av sig så hade han med enkelhet kunnat bekräfta detta genom någon detalj som pressen ännu inte hade fått nys om . Så sker icke i detta brev och profetian om öronen som jag nyss nämnde kan lika gärna ha varit en slump. Förmodligen var det alltså en bluff med avsikt att höja tidningarnas upplagor. Vidare så har det påpekats att många av de ord och uttryck som används i brevet är typiskt amerikanska, till exempel "Boss", "Fix", "Down on" och "Buckled". Exakt vilka slutsatser man kan dra av det är dock oklart. Efter att ha varit försvunnet i många år så finns brevet finns nu i Nationalarkivet i Kew.

 

"Saucy Jacky" - kortet:

 

I was not codding dear old Boss when I gave you the tip, you'll hear about Saucy Jacky's work tomorrow double event this time number one squealed a bit couldn't finish straight off. ha not the time to get ears for police. thanks for keeping last letter back till I got to work again.

Jack the Ripper

 


Så löd texten skriven på ett förfrankerat kort som mottogs av Central News Agency den 1 oktober. Det var skrivet i rött bläck och både framsidan och baksidan var fläckiga av något som liknade blod och på adressidan fanns ett finger- eller tumavtryck. Handstilen är om inte identisk så i alla fall mycket lik den i "Dear Boss"-brevet. Här används namnet Jack the Ripper för blott andra gången i skrift och innehållet ses av dem som tror på dess äkthet som bevis för att det är skrivet av högst densamme. Författaren nämner att han inte hann ta hela öronen av sitt offer och skvallrar om att han ligger bakom båda morden under "The Double Event". Om man är mer skeptiskt lagd, vilket jag är, så inser man snart att det både fanns goda möjligheter för en eventuell bluffmakare att läsa om detta i tidningarnas morgonupplagor och ändå hinna få iväg kortet till adressaten i tid. Mitt tips är att samme författare är ansvarig för båda ovanstående korrespondenser och att det med stor sannolikhet är produkten av någon av tidigare nämnda herrars kreativitet och iver att försöka höja sina upplagor. Tråkigt nog så är orginalet försvunnet, oklart sedan när, och även om några forensiska slutsatser kanske inte hade kunnat dras utifrån blodfläckar och fingeravtryck så hade det ändå varit intressant att undersöka det. En man vid namn Fred P. Jago skrev faktiskt ett brev till The Times där han förespråkade att man skulle undersöka fingeravtrycket och argumenterade för hur mycket ett avtryck kunde avslöja om dess ägare. Tyvärr så hade Metropolitan Police tackat nej till denna nya teknik när den erbjudits till dem 1886 och först 1892, i Argentina, kom någon att dömas för mord med hjälp av denna metod. Något som är mycket förunderligt med detta brev är för övrigt att det ger mördaren ytterligare ett smeknamn: Saucy Jacky. Det känns onekligen som om någon försöker testa vilket namn som bäst fastnar hos "publiken". Som ni kanske kommer ihåg så tror jag ju inte heller att Jack var ansvarig för både mordet på Stride och Eddowes och då minskar ju betydelsen av denna hälsning markant.

 

Lusk-/From Hell - brevet:

From hell.

Mr Lusk,
Sor
I send you half the Kidne I took from one woman and prasarved it for you tother piece I fried and ate it was very nise. I may send you the bloody knif that took it out if you only wate a whil longer

signed

Catch me when you can Mishter Lusk

 

 

 

Detta lilla brev mottogs den 16 oktober av George Lusk, ordföranden i Whitechapel Vigilance Committee, ett medborgargarde bildat för att stoppa Jack the Rippers framfart. Det skickades till hans hemadress med kvällsposten och innehöll förutom detta även den halva njure som nämns i texten. Tyvärr så var stämpeln något för otydlig för att slå fast ifrån vilket distrikt det hade skickats. Lusk trodde först att det var ett dåligt skämt och i pressen talades det mer om njuren än om själva brevet och Lusk anförtrodde tidningarna om att han även hade fått ett kort ett par dagar tidigare. Där hade stått att läsa: Say Boss, - You seem rare frightened. Guess I'd like to give you fits, but can't stop time enough to let you box of toys play copper games with me, but hope to see you when I don't hurry too much. - Goodbye, Boss. Mr. Lusk, Head Vigilance Committee, Alderney-street, Mile-end. Handstilen var densamma och även om Lusk knappast var en man som lät sig skrämmas så var den situation som uppstått minst sagt störande och oroande. En viss Miss Emily Marsh påstod också att en man med irländsk dialekt (vilket brevet också är skrivet på) hade varit inne i hennes fars affär och frågat om anslaget gällande medborgargardet som de hade på väggen där samt om var George Lusk kunde tänkas bo. Miss Marsh hade gett honom den adress som tidningarna ändå hade publicerat men utelämnade husnumret. Mannen antecknade allt i en liten bok. Grafologiska undersökningar har genomförts, men eftersom jag inte är särskilt imponerad av sådant så har jag valt att utelämna dessa här, inte minst eftersom flera av dem motsäger varandra. Vad man däremot kan konstatera är att brevets äkthet står och faller med huruvida det faktiskt var en del av Eddowes njure som medföljde. Vad vi vet är att den var från en människa, närmare bestämt en kvinna i 45-årsåldern, att den uppvisade tecken på Bright's sjukdom (samma som Eddowes) och att den kom från en alkoholist. Det låter övertygande, men eftersom inga spår av den existerar idag så vet vi inte med säkerhet att den kom ifrån Eddowes. Både njuren och brevet är sedan länge försvunna och allt vi har att utgå ifrån är spekulationer och dåtida undersökningar. Min åsikt är att detta brev "Från Helvetet" är den hetaste kandidaten till att faktiskt ha skrivits av Jack i egen hög person. Det finns något så sjukt och hotfullt bakom innehållet i brevet att det näppeligen kan ha skrivits av någon som bara vill "skämta". Lägg därtill att det skickades tillsammans med en njure och rysningar letar sig ögonblickligen upp över ryggraden. Jag säger kort och gott: brevet är förmodligen äkta.

 

Openshaw-brevet:

Old boss you was rite it was the left kidny i was goin to hoperate agin close to you ospitle just as i was going to dror mi nife along of er bloomin throte them cusses of coppers spoilt the game but i guess i wil be on the jobn soon and will send you another bit of innerds

Jack the Ripper

O have you seen the devle with his mikerscope and scalpul a-lookin at a kidney with a slide cocked up.

 

 

 

Dr Thomas Openshaw, läkaren som hade analyserat den njure som George Lusk fått på posten, mottog denna korrespondens den 29 oktober. Det var inte adresserat hem till honom utan till hans arbetsplats på London Hospital. Detta brev fick inte samma uppmärksamhet som det till Lusk och det kanske främst på grund av de många falska brev som florerade vid denna tid. Det finns vissa drag både i handstil och stilistik mellan detta och Lusk-brevet, men det finns också väldigt många skillnader. En lustig detalj är till exempel att det på kuvertet står "Hospital", korrekt stavning alltså, medan det i själva brevet står "ospitle" som i ett försök att framställa författaren som halvt om halvt illiterat trots att han uppenbarligen inte är det. Även detta brev ger sken av att vara skrivet på dialekt, men med något mer extrema medel än i det tidigare exemplet. Det är också undertecknat av "Jack the Ripper", vilket möjligen tyder på att det inte är mördaren som har skrivit det eftersom både äldre och modernare seriemördare inte tycks ha särskilt mycket till övers för de namn som pressen ger dem. De verkar liksom i sin egen verklighet och med helt andra mål och föreställningar än de vi kan spekulera i bara genom att iaktta deras gärningar. Det som ändå skänker brevet en smula trovärdighet är att det är skickat till just Dr Openshaw och att det klart och tydligt refererar till njuren som Lusk erhöll. Författaren Patricia Cornwell kostade på detta brev en grundlig och mycket dyr analys i sina befängda försök att utpeka konstnären Walter Sickert som mördaren (eller åtminstone brevskrivaren, jag vet inte hur hon hade tänkt sig bevisa något annat med sin analys) och kom fram till att pappret är från samma tillverkare som det Sickert använde. Hon lyckades även lyfta mitokondrialt DNA som stämde in på Sickert, vilket enbart bevisar att han eller någon av de 400.000 andra som delar denna DNA-sekvens skrev det. Jag skrev en gång att om tidsmaskiner någon dag blir verklighet så kommer även du och jag att bli misstänkta för detta brott. Mer om det när vi kommer till den ständigt svällande bunten av påstådda gärningsmän.

Jag tror i alla fall att det finns en liten chans att Openshaw-brevet och Lusk-brevet har samma författare, men det är en väldigt liten och skör chans. Av alla brev som skrevs så tror jag att Lusk-brevet är det närmaste vi kommer ett livstecken från mördaren själv. Openshaw-brevet fanns länge i den framstående ripperologen Donald Rumbelows ägo, men år 2001 så donerade han det till Nationalarkivet. En kopia finns även utställd på Royal London Hospitals museum i Whitechapel.

Fridens...

"Han har förstört henne" - Mordet på Mary Jane Kelly

Kategori: Allmänt

Om mordet på Catherine Eddowes var sällsynt brutalt så är det nästkommande mordet i serien, det på Mary Kelly, näst intill ofattbart bestialiskt. Det anses vara kulmen på Jack the Rippers härjningar och den slutgiltiga kvittensen på seriemördarens tilltagande blodtörst och vansinne. Under tidigare dåd så hade han varit begränsad av tid och rum, men hemma hos Kelly på 13 Miller's Court så kunde han skrida till verket obekymrad av yttre omständigheter. Han hade gott om tid och risken för upptäckt var mycket liten när han väl hade tystat sitt offer. Oavsett vad en del andra ripperologer anser så tror jag att detta faktiskt var hans sista gärning. Fantasierna hade säkerligen funnits hos honom i många år och nu hade han äntligen fått chansen att leva ut dem till fullo, och hur går man vidare efter det? Det finns ett begränsat antal scenarier för det antar jag. Sinnesjukdom, självmord eller arrestering tycks vara närmast till hands. Det här fallet är så vidrigt och komplext att jag tror att vi tar det från allra första början.
 
Det mesta vi vet om Mary Kelly är egentligen uppgifter erhållna från hennes sambo Joseph Barnett och är väl i vissa fall inte helt tillförlitliga, men de ger oss åtminstone lite information om Kellys bakgrund och familjehistoria. Kelly föddes i Limerick på Irland (oklart om det är staden eller grevskapet som avses) 1863, men flyttade som ung flicka med sin familj till Wales där fadern arbetade inom järnindustrin i antingen Carnarvonshire eller Carmarthenshire. Hon ska ha haft 6 eller 7 bröder och en syster. Den ena brodern, Henry (kallad "Johnto"), ska ha varit soldat i 2nd Battalion Scots Guard och torde således ha varit stationerad i Dublin. En annan släkting ska, enligt Kellys väninna Lizzie Albrook, ha varit anställd vid någon teater i London. Enligt Barnett så hade Kelly ingen kontakt med sin familj, men hyresvärden på Miller's Court, John McCarthy, hävdar att hon fick åtminstone ett brev skickat till sig från sin mor. Kellys familj beskrivs som "fairly well off" och "well to do people" av Barnett och en Mrs Carthy respektive, så det verkar alltså inte ha gått någon ekonomisk nöd på dem. Vid 16 års ålder (1879) så gifter sig Kelly med en kolarbetare vid namn Davis som dör en i en gruvexplosion bara ett par år senare. Det har spekulerats i att de hann få barn innan denna tragiska händelse, men konkreta bevis för det saknas. Efter detta flyttar Kelly till Cardiff där hon bor hos en kusin och jobbar som prostituerad. Hon förekommer dock inte i polisens register och påstod själv att hon tillbringade det mesta av tiden där i sjuksäng.
 
1884 kommer hon så till London och enligt obekräftade uppgifter ska hon ha bott hos nunnorna på Providence Row Night Refuge och där utfört olika hushållssysslor samt arbetat i deras butik på Cleveland Street. Om man istället väljer att tro på Barnetts utsagor så jobbade Kelly vid denna tid på en finare bordell i West End och lär till och med ha följt med en herre till Paris (där hon inte trivdes något vidare). Det förekommer även ett vittnesmål från en Mrs Elizabeth Phoenix som hävdar att Kelly vid någon tidpunkt bodde hos hennes svåger på Breezer's Hill, ett område med ganska tvivelaktigt rykte. Därefter (1886) flyttar hon ihop med en byggarbetare som enligt Barnett ska ha hetat Morganstone (möjligtvis Morgan Stone) i West End, men förhållandet verkar ha varit kortvarigt för en annan man, Joseph Fleming, kommer snart in i hennes liv. Det är också under 1886 som hon flyttar in på Cooley's Lodging House på Thrawl Street och det är som boende på den adressen som hon lär känna Barnett året därpå.
 
Redan efter andra träffen bestämmer sig Barnett och Kelly för att sätta bo tillsammans och flyttar först till George Street, sedan Little Paternoster Row (där de blir vräkta för utebliven hyra och fylla) och därifrån till Brick Lane. I februari eller mars 1888 flyttar de så slutligen till den lilla enrummaren på 13 Miller's Court. Paret Barnett/Kelly beskrivs av vänner och bekanta som en behaglig konstellation, undantaget när alkohol är inblandat då det kan gå ganska vilt till. Mary Kelly anses ha vissa konstnärliga företräden och förefaller för de allra flesta ha varit något mer allmänbildad än sin omgivning och Barnett, i sin tur, ger intryck av att vara en hygglig prick, framför allt generös gentemot Kelly. När Barnett förlorar sitt jobb i månadsskiftet augusti/september 1888 så återgår Kelly till prostitution och Barnett beslutar sig för att lämna henne. Han säger i förhören efter mordet att den egentliga anledningen till separationen inte var att Kelly prostituerade sig utan snarare att hon lät prostituerade bo hemma hos dem. Oavsett orsak så flyttar han i alla fall in på Buller's Boarding House på New Street nära Bishopsgate i samma veva som Kelly upplåter sitt hem åt en kvinna vid namn Maria Harvey. Barnett fortsätter emellertid att besöka Kelly, ibland uppstår högljudda diskussioner, ibland ger han henne bara en slant för dagen.
 
Den 8-9 november 1888, vad som kommer att bli Kellys sista dygn i livet, innehåller följande händelser:
 
Klockan 19.30 - 20.00: Barnett hälsar på hemma hos Kelly där hon befinner sig i sällskap med en annan kvinna, förmodligen Lizzie Albrook. Barnett lämnar dem vid åttatiden och återvänder till Buller's Boarding House där han spelar whist till 00.30 och sedan går till sängs.
 
Klockan 20.00 - 23.45: Mellan dessa klockslag finns inga bekräftade iakttagelser av Kelly. Det sägs att hon antingen är på Ten Bells (en av de pubar där kvinnor av tvivelaktig vandel är välkomna som ni kanske minns från ett tidigare inlägg) och dricker tillsammans med väninnan Elizabeth Foster eller att hon befinner sig på Britannia i sällskap med en välklädd yngre man med mörk mustasch och är mycket berusad.
 
Klockan 23.45: Mary Ann Cox, en 31-årig prostituerad boende på 5 Miller's Court, ser Kelly promenera med en satt och sjavigt klädd man i 35-årsåldern. Han är cirka 165 cm lång och bär på ett litet ölfat. Cox följer efter dem in på Miller's Court och när hon passerar dem säger hon "Goodnight" på vilket Kelly något förvirrat svarar "Goodnight, I'm going to sing". Några minuter senare hör Cox hur Kelly sjunger visan A Violet from Mother's Grave. Ungefär vid denna tidpunkt äter hon sin sista måltid, bestående av fisk och potatis. Cox återvänder till gatan vid midnatt och hör Kelly, fortfarande sjungandes samma sång.
 
Klockan 00.30: En granne vid namn Catherine Pickett stör sig på Kellys sjungande, men hindras av sin man från att gå ner och skälla på henne. "Lämna den där stackars kvinnan ifred", uppmanar han henne.
 
Klockan 01.00: Det börjar regna och Cox återvänder hem för att värma sig. Kelly sjunger alltjämt och ljuset är tänt. Cox ger sig av ut igen strax därpå. Elizabeth Prater, grannen ovanpå Kelly, står vid ingången till Miller's Court och väntar på en man i cirka en halvtimme. Hon hör ingen sång och ser ingen vare sig gå eller komma. Efter ett kort besök hos McCarthy (hyresvärden) så beger hon sig hem och går till sängs. Hon är mycket berusad.
 
Klockan 02.00 - 03.00: George Hutchinson, boende på Commercial Street och flyktig bekant till Kelly, möter henne på Flower and Dean Street. Hon ber honom om pengar, men han svarar att han har gjort av med allt på en resa till Romford. Hon önskar honom en god morgon och förklarar att hon måste ge sig av för att skrapa ihop lite pengar. Hon beger sig i riktning mot Thrawl Street. Hutchinson säger i förhören att han vid denna tidpunkt just har passerat en okänd man i korsningen vid Thrawl Street, men utan att fästa någon särskild uppmärksamhet vid honom.
 
Hutchinson ser sedan samme okände man lägga armen om Kellys axlar och säga något som får henne att skratta, oklart exakt vad. Hutchinson hör henne säga "All right" och mannen svara "You will be all right for what I have told you". De går sedan iväg mot Dorset Street, Hutchinson noterar att mannen har ett litet kuvert i sin vänstra hand. Medan de stannar till under gatlyktan vid puben Queen's Head får Hutchinson en bättre uppfattning om mannens utseende. Han har blek hy, en liten mustasch med uppåtpekande ändar, mörkt hår, mörka ögon och buskiga ögonbryn. Enligt Hutchinson ser han judisk ut, är mycket välklädd och har en tjock guldkedja med någon sorts sten hängande från västlinningen. Han är cirka 170 cm lång och i 35-årsåldern.
 
Kelly och mannen korsar Commercial Street och svänger in på Dorset Street, Hutchinson följer efter dem fram till Miller's Court där de stannar och samtalar i några minuter. Kelly säger "All right, my dear. Come along. You'll be comfortable" varpå mannen lägger sina armar om Kelly och kysser henne. När Kelly sedan påpekar att hon har förlorat sin näsduk så räcker mannen henne en röd sådan och de går in på Miller's Court. Hutchinson lämnar platsen när klockan slår 03.00
 
Kockan 03.00: Mary Ann Cox återvänder hem ytterligare en gång. Det spöregnar ute. Hon varken hör eller ser något av Kelly, men ibland hör hon folk komma och gå på gården. Vid 05.45 hör hon någon lämna huset, men varifrån vet hon inte eftersom hon inte hör någon dörr slå igen.
 
Klockan 04.00: Elizabeth Prater vaknar av att hennes katt, Diddles, tassar runt på hennes hals. Hon hör en röst ropa tyst "Oh, murder!", men fäster ingen vikt vid det eftersom sådana rop förekommer titt som tätt i området. Även Sarah Lewis, som övernattar hos några vänner på Miller's Court, hör samma rop.
 
Klockan 08.30: Caroline Maxwell, en ytlig bekant till Kelly, hävdar att hon ser henne vid denna tid på morgonen, alltså en bra stund efter det att hon anses ha blivit mördad. I förhören beskriver Maxwell hennes klädsel och utseende ingående och hävdar bestämt att hon inte har misstagit sig på datumet, men erkänner också att hon inte känner henne särskilt väl.
 
Klockan 10.00: Maurcie Lewis, en skräddare hemmahörande på Dorset Street, berättar för pressen att han såg Barnett och Kelly på krogen Horn of Plenty kvällen innan mordet. MEN, vad mer frapperande är, han hävdar också att han såg Kelly vid 10-tiden dagen efter mordet. Lewis kallas inte till förhören och ignoreras i princip av utredarna. Med all rätt, enligt min mening, både vad gäller Maxwell och Lewis.
 
Klockan 10.45: John McCarthy, hyresvärd för Miller's Court, skickar sin högra hand Thomas Bowyer för att inkassera försenade hyrespengar från Kelly. Bowyer knackar på, men ingen öppnar och dörren är låst. Genom ett hål i fönstret petar han undan gardinen och kikar in. Det han ser går knappt att beskriva i ord. Han informerar McCarthy ögonblickligen och han i sin tur (efter att själv ha beskådat Kellys osannolikt stympade kropp) springer till polisstationen på Commercial Street där han berättar vad han nyss har sett för inspektör Walter Beck. Tillsammans återvänder de till Miller's Court.
 
Efter att ha väntat på blodhundarna Barnaby och Burgho (ännu en briljant idé signerad Sir Charles Warren) i flera timmar så tröttnar överkommissarie Thomas Arnold och ber McCarthy att slå in dörren. När de kommer in i rummet finner de Kellys kläder prydligt hopvikta på en stol, hennes kängor står framför den öppna spisen och hon själv är klädd i ett nattlinne. Av hennes ansikte, bål och ben finns inte mycket kvar.
 
Dr Thomas Bond, en mycket erfaren och aktad rättsläkare beskriver Mary Kellys skador på följande vis: "The whole of the surface of the abdomen and thighs was removed and the abdominal cavity emptied of its viscera. The breasts were cut off, the arms mutilated by several jagged wounds and the face hacked beyond recognition of the features. The tissues of the neck were severed all round down to the bone." Det är med andra ord en helt och hållet vidrig scen som möter polis och utredare. Inte nog med att kroppen är fullkomligt massakrerad, delar av henne ligger dessutom utspridda på det mest besynnerliga sätt. Livmodern, njurarna och ena bröstet ligger under huvudet. Det andra bröstet vid ena foten och levern mellan fötterna. Inälvorna ligger på höger sida av kroppen och mjälten på vänster. Hud och kött från bålen ligger på ett bord bredvid sängen. Höger lår är avskalat ner till benpipan. Jack the Ripper har, med John McCarthys ord, förstört Mary Jane Kelly.
 
Dr Thomas Bond och Dr George Bagster Phillips hade vissa problem med att fastslå exakt när Kelly hade dött, men uppskattade tiden till mellan 02.00 och 08.00. Tack och lov så var de ganska säkra på att hon redan var död när själva stympningen började och att nästan allt blod på platsen kommit från hennes halspulsåder. I motsats till Dr Phillips så trodde inte Dr Bond att mördaren hade några särskilda kunskaper om människokroppen och dess anatomi, inte ens på en slaktares nivå.
 
Bilderna från mordplatsen är kort sagt fruktansvärda och har man en gång sett dem så glömmer man dem aldrig. Därför har jag valt att publicera dem allra sist och längst ner i detta inlägg så att ni själva får avgöra om ni vill se dem eller ej.
 
Utredningen kom att ledas av Frederick Abberline och Sir Robert Anderson, men sanningen att säga så hade de inte speciellt mycket att gå på. Det fanns liksom inga ledtrådar. Visst, någon hade eldat i den öppna spisen och förmodligen var det en del av Kellys kläder som hade fått tjäna som bränsle för att lysa upp rummet under hela den grymma processen, men det sa ingenting om vem som hade hållit i kniven. Visst, dörren var låst från insidan, men nyckeln hade försvunnit långt tidigare och både Barnett och Kelly använde det trasiga fönstret för att lägga på och av haspen så det var inte något större mysterium, mördaren måste ju ha sett Kelly öppna dörren när hon släppte in honom. Såvida han inte dök upp senare och ensam? Joseph Barnett misstänktes aldrig för mordet på Kelly. Polisen intervjuade honom i flera timmar efter mordet och såg inte någon anledning att betvivla hans oskuld. Det gör egentligen inte jag heller, låt vara att FBI-agenten/författaren John Douglas profil av Jack the Ripper har flera intressanta beröringspunkter med Barnett. Vissa anser rentav att Barnett begick detta mord under en psykos och försökte få det att likna de övriga morden, andra anser att han faktiskt var Jack the Ripper och begick de första morden för att skrämma bort Kelly från gatan. Personligen tror jag inte att Barnett hade med saken att göra alls.
 
Så vad hände egentligen i Kellys rum den natten? Ja, säg det. Resultatet är ju i alla fall så tydligt som någon kan begära. Om mordet hade skett idag så hade man med största säkerhet kunnat lyfta DNA från gärningsmannen eftersom han med stor säkerhet också blödde själv. När man hugger och skär någon på detta frenetiska vis så slinter man oundvikligen på grund av att kniven blir väldigt kladdig. 1888 fanns förstås inte denna möjlighet. Man hade börjat experimentera med fingeravtryck, men inte heller det hade förmodligen gett någonting i den sörja som fanns på brottsplatsen. En intressant metod som vissa förespråkade var att ta en närbild på ögat eftersom det sista offret såg tydligen skulle finnas inpräntat där som ett fotografi. Lyckligtvis hade utredarna en betydligt nyktrare inställning än så. Blodhundarna som tidigare nämndes var också en nyhet inom poliskåren och idag använder man ju hundar till allt möjligt, men i detta fall bidrog det bara till försening av utredningen och allmänhetens växande missnöje med dess effektivitet.
 
Mordet på Mary Kelly blev förmodligen Jack the Rippers sista gärning, även om vissa betvivlar det. Det har spekulerats i att det finns dolda budskap på väggen i rummet på 13 Miller's Court och att dessa stämmer överens med skador tillfogade både på Eddowes och senare Carrie Brown, men jag förhåller mig som sagt skeptiskt till dylika utsvävningar. Det vi ser på bilderna nedan är resultatet av ett växande vansinne och ett enormt hat mot kvinnor generellt och prostituerade specifikt. Om offret ser ut på det viset så kan gärningsmannen knappast vara hel och ren när han beger sig därifrån, men som vanligt så har ingen sett något utöver det vanliga. Därför har det också spekulerats i att Jack var en man som man förväntas se med blodiga kläder, en kirurg, slaktare eller liknande. Därur springer också teorierna kring en "Jill the Ripper", att det skulle ha varit en barnmorska till exempel.
 
Jag såg inte fram emot att skriva denna text, mordet är så vidrigt och bilderna av Kellys stympade kropp har allt sedan jag såg dem för första gången (för snart 25 år sedan) till och från dykt upp för min inre syn och i obehagliga drömmar. Jag har fortfarande svårt att titta på dem, men i och med att gåtan Jack the Ripper har blivit något av en besatthet för mig så tvingas jag se dem om och om igen. Det är mitt eget val förstås och det får jag vackert leva med. Mitt hopp står till att det en dag kommer att löna sig och att vi får reda på vem som begick dessa brutala mord. Även om gärningsmannen troligtvis har varit död i mer än ett sekel så är vi många som inte är beredda att låta honom komma undan för det.
 
Mary Kelly begravdes på Saint Patrick's Roman Catholic Cemetary i Leytonstone den 19 november 1888, hon blev 25 år gammal och var således betydligt yngre än de andra offren i denna grymma historia. På hennes gravsten anges hennes namn som "Marie Jeanette Kelly".
 
Fridens...
 
      
 
 
 
                          13 Miller's Court
 
              Mary Jane Kellys stympade kropp
 
      Från en annan vinkel, lårbenet i förgrunden

Klottret på Goulston Street

Kategori: Allmänt

När vi ändå är inne på fallet Catherine Eddowes så kan jag inte låta bli att ta upp fenomenet med vad som brukar kallas "Goulston Street Graffito", klottret på Goulston Street. Vad det hela handlar om är mycket lätt att förklara, vilken betydelse det har för gåtan Jack the Ripper har däremot debatterats livligt ända sedan 1888.
 
Under eftersökningarna av området kring Mitre Square så gör konstapel Alfred Long en viktig upptäckt i porten vid 108-119, Wentworth Buildings, på Goulston Street. Där hittar han en bloddränkt tygbit tillhörande det förkläde som Eddowes ska ha burit under mordnatten. När han sedan lyfter blicken så ser han att någon har skrivit någonting med krita på väggen. Han tar fram sin anteckningsbok och skriver av texten: "The Juews are the men that will not be blamed for nothing", osäker på vad det egentligen syftar på eller vad det betyder. Han tillkallar en kollega i närheten och tillsammans genomför de en resultatlös genomsökning av trapphusen i området. Klockan har nu hunnit bli 02.55 den 1 oktober och en dryg timme har alltså passerat sedan Eddowes hittades död. Long skyndar sig därefter till polisstationen på Commercial Road och avrapporterar till tjänstgörande befäl. I sällskap med befälet beger sig Long än en gång tillbaka till Goulston Street för att inspektera platsen. Därefter tar de sig till stationen på Leman Street och tygbiten överlämnas till den ständigt närvarande Dr George Bagster Phillips. Konstapel Long är fast övertygad om att tygbiten inte fanns där när han passerade platsen vid 02.20, men huruvida klottret var där eller ej kan han inte svara på.
 
Inspektör James McWilliam, som även är chef på City Police Detective Department, ger en direkt order om att texten ska fotograferas, men detta motsägs av överinspektör Thomas Arnold som är orolig för att upplopp ska bryta ut om någon ser texten och dess möjligen antisemitiska innehåll. Polischefen, Sir Charles Warren, håller med Arnold och beordrar att texten ska tvättas bort, vilket också sker klockan 05.30. Beslutet att radera texten utan att avfotografera den först möter stark kritik och Sir Robert Anderson, Warrens närmaste man, kallar det för en "act of crass stupidity". Detta, och många andra tvivelaktiga beslut rörande utredningarna av morden i Whitechapel, blir det som slutligen får Warren att avsäga sig sina uppdrag.
 
I och med borttagandet av klottret så vet vi idag inte exakt hur texten var formulerad. Alfred Longs version ovan borde vara ganska nära sanningen och även Donald Swanson, ansvarig för hela utredningen, återger i stort sett samma ordalydelse (Swanson skriver "Juwes" istället för "Juews"). Kriminalkommissarie Daniel Halse återger texten som "The Juwes are not the men that will be blamed for nothing", en skiftning i den dubbla negationen som ger texten en något annorlunda innebörd. I den version som finns att tillgå på Home Office vid denna tid så stavas det första ordet "Jewes". Små skillnader kan tyckas, men ändå föremål för granskningar och debatt i över ett sekel.
 
Så vad betyder texten då? Ja, därom tvista både lärde och idioter. Walter Dew, kriminalinspektör vid tiden för morden, menade att detta bara var ett av många klotter i området som kunde tänkas ha samband med morden, men han trodde inte att något av dem hade någon egentlig relevans. Dessutom var det relativt vanligt med antisemistiskt klotter vid denna tidpunkt. Journalisten Roslyn D'Onston Stephenson (av vissa även betraktad som misstänkt för morden) skrev i ett brev till polisen den 16 oktober 1888 att ordet "Juwes" kanske i själva verket var "Juives", femininum av det franska ordet för "Jews" (judar). En intressant teori med tanke på att det utelsutande var kvinnor som fick sätta livet till under Jacks galenskaper. Stephen Knight, tokstollen ansvarig för teorierna kring att det brittiska kungahuset skulle ha varit inblandat i morden, menar att "Juwes" syftar på Jubelo, Jubela och Jubelum. Enligt frimurarlegenden så var dessa tre ansvariga för mordet på Hiram Abiff, chefsarkitekten för Salomos tempel i Jerusalem. Något överambitiöst kan tyckas. Författaren John Wilding har till och med gått så pass långt i sin upptäckariver att han tror att klottret är ett anagram med den egentlige betydelsen "FG Abberline now hate MJ Druitt. He sent the woman to hell." Jag behöver väl knappast tillägga att Wildings huvudmisstänkte är just Montague John Druitt, en ung man som tog sitt liv genom att dränka sig i Themsen i december 1888 (mer om detta framöver). "FG Abberline" syftar förstås på Frederick Abberline, den kanske mest välkände av de inblandade mordutredarna. Detta är bara några av alla hundratals förslag till klottrets innebörd. Sanningen lär vi aldrig få veta och huruvida detta klotter alls har någon relevans för morden lär fortsätta att diskuteras.
 
Min personliga åsikt om Goulston Street Graffito är att texten inte har det minsta med fyndet av den blodiga tygbiten att göra. Jag är helt övertygad om att Walter Dew är av rätt uppfattning när han säger att klottret inte har någon som helst relevans för morden, men det är väldigt fascinerande att en sådan, i så fall, obetydlig detalj kan få så stor uppmärksamhet. Inom ripperologin är inget ämne för litet för att inte debatteras i all oändlighet (lägg gärna märke till dubbelnegationen).
 
Fridens...
 
           Kriminalkommissarie Daniel Halses version
 
          Sir Charles Warrens version
 
 

Brottsplatserna - Del 5: Catherine Eddowes

Kategori: Allmänt

Om det nu faktiskt var så att morden på Elizabeth Stride och Catherine Eddowes var den "Double Event" som många tror så kan det nu vara lägligt att förklara hur platserna förhåller sig till varandra rent geografiskt och se över det påstådda händelseförloppet. Henriques Street (före detta Berner Street alltså) ligger som en avstickare vid Commercial Roads västligare avsnitt och det snabbaste sättet att nå Mitre Square är att bara fortsätta på Commercial Road i västlig riktning och vika in på Whitechapel Road ner mot Aldgate. Dessa båda vägar är då som nu ganska livligt trafikerade och som fotgängare är de kanske inte att rekommendera idag, låt vara att de för drygt etthundra år sedan var relativt lättframkomliga ändå. Nej, om man skulle företa sig promenaden idag så är det nog bättre att ta Back Church Lane ner till Hooper Street och sedan Minories upp till Aldgate. Om det nu var så att Jack gjorde sig skyldig till dubbelmord mellan klockan 01.00 och 01.45 den 1 oktober 1888 så var det med säkerhet denna sistnämnda väg han använde sig av för att ta sig mellan de båda platserna. Riskerna förknippade med större gator och bättre belysning torde ha förefallit honom alldeles för stora, särskilt i ett nerblodat och uppjagat tillstånd. De mindre gatorna erbjöd mörker, folktomhet och andrum.
 
Tidsaspekten är egentligen inget problem, det tar bara en kvart att promenera i behagligt tempo mellan de båda adresserna. Problemen uppstår först när man ser till omständigheterna under vilka promenaden och det kommande mordet på Eddowes ska ha företagits. Inte nog med att Jack har mördat Stride och varit svindlande nära att ha blivit påkommen, han måste dessutom vänta i skuggorna på att Diemschutz ska lämna platsen. Därefter ska han alltså bege sig nerblodad (och säkerligen ganska stressad) till Mitre Square, möjligen med ett stopp på någon säker adress för att byta ut sin kortbladiga kniv mot en långbladig (förutsatt att han inte redan hade den på sin person). Vid Mitre Square är det vid hans påstådda ankomst dessutom redan full ruljans i form av potentiella vittnen och poliser. Jack ska således ha flytt platsen för mordet på Stride strax efter 01.00, tagit sig till Mitre Square, inväntat att poliserna passerar platsen under sina rutinpatrulleringar, fått syn på Eddowes som kort tidigare har släppts ur fyllearresten och som av en händelse råkar vara prostituerad (på en plats där prostituerade inte är särskilt vanligt förekommande), mördat och stympat henne å det grövsta i ett mörkt hörn av det lilla torget och sedan försvunnit som genom ett trollslag när poliserna återvänder till platsen klockan 01.45. Låter det osannolikt? Det är det. Vi backar bandet en smula och tar en titt på de faktiska omständigheterna kring det bestialiska mordet på Eddowes.
 
Catherine Eddowes (ibland även kallad Kate Kelly eller Kate Conway) påträffas redlöst berusad av konstapel Louis Robinson utanför Aldgate High Street 29 klockan 20.00 den 30 september. Hon är så pass berusad att han behöver hjälp av en kollega, George Simmons, för att ta henne till polisstationen i Bishopsgate. Sergeant James Byfield noterar hennes ankomst dit klockan 20.45 och på hans order görs tillsyn av henne av varje halvtimme under kvällen. Hon uppger vid ankomst att hon heter "Nothing" och somnar sedan i cellen utan vidare dramatik. Medan Eddowes sover sin djupa fyllesömn så påbörjar de konstaplar, Edward Watkins och James Harvey, som senare ska hitta hennes döda kropp sin patrullering av området på och kring Mitre Square. En kvart efter midnatt hörs Eddowes sjunga tyst för sig själv i cellen och vid halv ett frågar hon när hon ska bli släppt varpå häkteskonstapel George Hutt svarar "När du kan ta hand om dig själv". Eddowes påpekar att hon faktiskt kan det nu, men kommer trots det inte att släppas förrän prick klockan 01.00. Det är vid frisläppandet som en närmast profetisk konversation med George Hutt uppstår. Jag återger den i sin helhet (som Hutt mindes den vid förhöret) nedan, det är jag som har fetstilat:
 
"What time is it?" she asks Hutt. 
"Too late for you to get anything to drink." he replies.
"I shall get a damn fine hiding when I get home." She tells him.
Hutt replies, " And serve you right, you had no right to get drunk."
Hutt pushes open the swinging door of that station. 
"This way missus," he says, "please pull it to."
"All right'" Kate replies, "Goodnight, old cock."
 
Hennes allra sista ord till Hutt har i det närmaste blivit bevingade emedan det fetstilta på ett obehagligt sätt kom att förespegla dels vad som hände, dels säkerligen exakt vad Jack kände när han tog henne av daga: "Serves you right" (Rätt åt dig). Efter frisläppandet så vek Eddowes av åt vänster, möjligen på väg tillbaka till Aldgate High Street och i vart fall åt helt fel håll om hon nu var på väg hem till Flower and Dean Street 55. Oavsett vart hon var på väg så ses hon samtala med en man klockan 01.35 i hörnet av Duke Street/Church Passage (som leder in till Mitre Square). Vittnena Joseph Lawende, Joseph Hyam Levy och Harry Harris ger ett ganska bra signalement på mannen: "Lawende describes the man as 30 years old, 5 foot 7 inches tall, fair complexion and mustache with a medium build. He is wearing a pepper and salt colored jacket which fits loosely, a grey cloth cap with a peak of the same color. He has a reddish handkerchief knotted around his neck. Over all he gives the appearance of being a sailor." Detta vittnesmål är särskilt intressant med tanke på de många teorierna kring att just en sjöman skulle ha varit Jack the Ripper och därför skulle kunna komma och gå lite som han ville i London eftersom han saknade fast boende eller bodde på det fartyg han kom dit med. Den mest omtalade personen i detta sammahang var en man som gick under namnet Carl Feigenbaum, men inga hållbara bevis för detta har ännu sett dagens ljus.
 
Här blir dock tidsaspekten ett problem igen. Det tar ungefär tio minuter att promenera från polisstationen vid Bishopsgate till Church Passage så Eddowes borde således ha anlänt dit minst tjugo minuter innan vittnena siktar henne, rent teoretiskt vid exakt samma tidpunkt som Jack själv. Bekymret är bara att konstaplar Watkins och Harvey redan är på plats och patrullerar området. Om de hade sett Eddowes, vilket ingen av dem gör, så hade de med största säkerhet bett henne att avlägsna sig, dels med tanke på hennes yrkesutövning, dels med tanke på att hon säkert inte var alldeles nykter än. Vidare så vittnar Lawende om att Edddowes hade sin hand på den okände mannens bröst, inte för att stöta bort honom, utan snarare på ett ganska ömt vis. Min gissning är att de båda har samtalat en längre stund och kanske på gående fot för att undvika de båda konstaplarnas uppmärksamhet. Vidare så skulle Eddowes naturligtvis inte ha lagt handen på hans bröst om han hade varit nerkletad med Elizabeth Strides blod. Antingen har Jack alltså bytt om på sin väg mellan Berner Street och Mitre Square eller också är det två olika personer, antingen i fråga om morden eller rörande den man som vittnena ser och mördaren själv. Det är rena tankelabyrinten, det finns så många alternativ och tänkbara svar på dessa frågor att man gör bäst i att hålla det hela mycket enkelt.
 
Min gissning är att Jack ser Eddowes lämna polisstationen vid Bishopsgate av en slump och beslutar sig för att följa efter henne. Han har naturligtvis en aning om att hon kan vara prostituerad, men det är inte förrän han ser henne faktiskt bjuda ut sin kropp nere vid Duke Street som han med säkerhet vet. Därefter håller han sig i skuggorna en stund och tar kontakt med henne först när de båda konstaplarna i området har vänt på klacken. När han väl har tagit kontakt med Eddowes så språkar de en stund, kanske känner hon igen honom, kanske inte. Av naturliga skäl rör de sig i sakta mak mot den betydligt mörkare Church Passage som leder in till själva Mitre Square. Det är också vid den tidpunkten som de tre vittnena iakttar dem. Väl inne på Mitre Square så måste allt ha gått mycket fort. Glöm allt vad Dr George Bagster Phillips sade om mordet på Annie Chapman och att Jack var en man med goda anatomiska kunskaper, det som sker här är en ren slakt. Och det går fort, mindre än tio minuter hinner passera mellan iakttagelsen vid Duke Street/Church Passage och det att konstapel Watkins hittar Eddowes död. Mördaren har skurit av hennes hals, skurit bort nästan hela näsan och höger öra, inälvorna är utdragna och placerade över ena axeln ("By design", skulle rättsläkaren fastslå), ögonlocken är sönderskurna och ett märke är ristat på hennes högra kind. Det är en ohygglig scen med andra ord. Jag har tidigare valt att inte publicera bilder på offren, mest eftersom de är rätt intetsägande i tidigare fall, men här vill jag ändå visa med vilken brutalitet detta mord skedde. Den känslige varnas härmed, det är inga trevliga bilder.
 
                    Eddowes på bårhuset
 
              Eddowes efter obduktionen
 
Mitre Square är återigen inte den mest idealiska platsen att begå dylika hemskheter. Förutom det mörka hörn som vetter mot Church Passage (idag St James's Passage) så är det en öppen plats, dessutom redan då belyst, om än bara med enstaka gaslyktor. Många har illustrerat det enkla i att "försvinna" på Londons gator genom att helt enkelt kliva in i skuggorna och bli osynliga och det äger förvisso sin riktighet eftersom gaslyktorna hade mycket begränsad ljuskägla. Vad som däremot är omöjligt att undvika är ljud. Dessvärre tycks inte någon ha hört något särskilt denna natt heller och med undantag för rösterna och dunsen mot planket i fallet Annie Chapman så är det påtagligt få vittnen som ens har hört någonting annorlunda. Mördaren jobbade mycket snabbt och ställde till med skador som växte i omfattning för varje dåd för att till sist, i mångas mening, kulminera med mordet på Mary Kelly. För att vara ett mord på öppen gata så är mordet på Eddowes synnerligen brutalt, på gränsen till ofattbart. För mig är det en gåta att ingen hörde eller såg någonting av själva gärningen.
 
Ett par teorier har fått en fast grogrund i och med händelserna på Mitre Square. Den första har vi redan vidrört, den om att det var en sjöman som var Jack the Ripper. Detta är en lika delar intressant som plausibel teori och bör definitivt inte avfärdas alldeles för lättvindigt. Även om nyss nämnde Feigenbaum kanske inte är den mest troliga av misstänkta så skulle det förklara hur någon kunde hålla sig undan polisen en längre tid. Många av rederierna som trafikerade Londons hamn finns kvar än idag och regsitren över ombordanställda vid tiden för morden är minst sagt omfattande. Vissa fartyg har faktisk en kuslig timing när det gäller att dyka upp strax innan ett mord och lätta ankar strax därefter. Någon Feigenbaum har man däremot inte hittat bland rullorna, men å andra sidan verkade många sjömän lite vid sidan av offentlighetens ljus, inte sällan på grund av att polisen sökte dem för ett eller annat brott. Den andra teorin har vissa beröringspunkter med den förra, men är kanske något mer spekulativ. Den innefattar nämligen idén om att Jack the Ripper for över Atlanten för att fortsätta sin bana. Detta är lustigt nog en helt igenom amerikansk idé, jag har inte stött på någon brittisk ripperolog som egentligen delar den tanken. Jag har lite svårt att begripa varför man ens vill att en sådan teori ska vara sann, räcker det inte med att London drabbades av denna mordkavalkad? Dessutom vänder man sig bokstavligen ut-och-in för att hitta kopplingar mellan USA och Storbritannien. Den mest framförda teorin i denna långsökta tankekedja är den om Carrie Brown, en äldre prostituerad som mördades på Manhattan natten mellan 23 och 24 april 1891. Vissa hävdar att märken ristade på hennes kropp motsvarar de som ristades i ansiktet på Catherine Eddowes, men jag förhåller mig fortsatt mycket skeptisk till dessa hugskott, både gällande Feigenbaum och Carrie Brown.
 
Till sist och som parentes kan nämnas att Mitre Square har en mycket intressant historia vid sidan av allt detta hemska. Ursprungligen låg där Den Heliga Treenighetens Kloster, grundat 1108 av drottning Matilda, Henrik I:s gemål. Klostret upplöstes 1538 och marken och byggnaderna såldes. Från 1676 är platsen känd som Duke's Place och blev i samma veva hemvist för St James's kyrka, Church Passage kallades under den tiden kort och gott för "Dark Entry", passande nog. När kyrkan revs 1874 så fick platsen ungefär det utseende den har än idag, rent geografiskt alltså, många av de dåvarande byggnaderna demolerades under den stora renoveringen/ombyggnationen 1979-80. Dagens Mitre Square ligger relativt exakt på platsen för det gamla klostret.
 
Hoppas att detta inlägg har kastat lite ljus över mina funderingar kring natten då Catherine Eddowes mördades och att ni inte drömmer alltför många mardrömmar efter att ha sett bilderna ovan.
 
Fridens...
 
  Mitre Square, teckning från 1888
 
                            William Whiffins berömda foto från 1925
 
Mitre Square idag, Eddowes sargade kropp påträffades där utlöparen av trottoaren övergår i gatsten.
 

Brottsplatserna - Del 4: Elizabeth Stride

Kategori: Allmänt

Som den minnesgranne och observante kanske redan har noterat så avfärdade jag ju i ett tidigare inlägg Elizabeth Stride som ett möjligt offer för Jack the Ripper. Så varför är jag då intresserad av att gå igenom platsen för mordet på henne? Ja, det finns många anledningar, men kanske främst för att hon alltjämt ingår i den kanoniska listan över offer. Dessutom så går det naturligtvis inte att helt avfärda Stride utan vattentäta bevis och om hon nu föll offer för Jack så är vittnesuppgifterna i detta fall enormt intressanta. Lägg därtill den ständigt förekommande närvaron av kuskar och körsnärer (till och med en och annan pensionerad sådan) så blir Dutfield's Yard och Louis Diemschutz lägliga anländande i häst och vagn mycket fascinerande fakta. För visst är det väl så att likheterna i det rent brottsliga förfarandet är minst lika viktiga och talande som likheterna i övriga omständigheter? Bra, då är vi överens.
 
Berner Street där Dutfield's Yard låg heter idag Henriques Street och sträcker sig då som nu i nord-sydlig riktning från Commercial Road ner till Fairclough Street. I övrigt så är det tyvärr inte mycket som är sig likt. Husen och stallgården är sedan länge borta, men en modernare mur med stängsel löper ungefär parallellt med och förbi den plats där Working Men's Educational Club hade sina lokaler och har en öppning ganska exakt vid platsen för ingången till Dutfield'sYard där Diemschutz svängde in med sitt ekipage och anträffade Strides livlösa kropp cirka 01.00 den 1 oktober 1888. Som tidigare nämnts så trodde Diemschutz först att det var hans redlöst berusade fru som låg där och det var först i sällskap med två andra herrar, Morris Eagle och Isaac Kozebrodsky, som upptäckten att det var fråga om mord gjordes. Diemschutz själv var övertygad om att mördaren var kvar på platsen, dold i mörkret, när han först anlände eftersom hans häst betedde sig fortsatt mycket underligt och oroligt och Strides kropp fortfarande var varm. Klockan 01.16 dödförklarades Stride av Dr Frederick Blackwell.
 
Bristen på relevanta foton och teckningar från Dutfield's Yard specifikt och Berner Street generellt gör det svårt att bilda sig en uppfattning om hur det verkligen såg ut på brottsplatsen. Bilden nedan visar hur det såg ut 1907 och infarten till Dutfield's Yard markeras av ett vagnshjul. Det var alltså där som en man (möjligen med ytterligare en man i sällskap) sågs bete sig mycket bryskt mot Stride och hördes utropa "Lipski!" riktat mot vittnet Israel Schwartz. Trähuset som inhyste Working Men's Educational Club syns också tydligt där bakom.
 
 
Om man betraktar platsen för mordet med en lite snävare blick så förefaller den inte alls tokig. Det är ett smalt och mörkt prång relativt skyddat från insyn. Om man däremot tar några steg bakåt och lyfter blicken en smula så förändras dock perspektivet drastiskt. Det finns ingen flyktväg annat än ut på gatan och där finns såväl affärslokaler, minst ett klubbhus (där det vid tillfället för mordet är fullt med folk) och relativt många nattvandrare på väg till eller från Commercial Road. Det följer förvisso det mönster som Jack uppvisar med sina illa valda brottsplatser, men det passar också ypperligt för ett mord i affekt, vilket jag tror att det var. Jag tror dessutom att den man som Israel Schwartz såg slänga Stride i marken var den skyldige, med eller utan medbrottsling. Det är förvisso bara spekulationer, men det känns rimligt att han hade något otalt med henne eller försökte pressa henne på pengar och gick alldeles för långt när ett kok stryk inte gav resultat. Möjligen med inspiration hämtad från de tidigare morden, men näppeligen med uppsåt att bli seriemördare. Jag betvivlar för den delen heller inte Diemschutz misstanke om att mördaren var kvar på platsen när han anlände, men den mannen var alltså inte Jack the Ripper enligt min ödmjuka mening. Jack befann sig troligen redan i området kring Mitre Square för att rekognoscera platsen och invänta en lämplig tidpunkt och ett lämpligt offer.
 
Det är som sagt mycket svårt att få en detaljerad bild över hur platsen egentligen såg ut och kvarteret revs redan 1909. Den bästa skildringen kanske är illustrationen i Harold Furniss bok Famous Crimes, Past and Present från 1903 som återges nedan, men inte heller den ger en riktig känsla för Dutfield's Yard.
 
 
Hursomhelst, även om jag inte tror att Stride föll offer för Jack the Ripper så är det alltid intressant att titta närmare på en brottplats och om inte annat så ger det en bild av en svunnen tid där stallgårdar, arbetarföreningar och ruffiga pilsnerhak tillhörde vardagen och faktiskt dominerade stadsbilden på sina håll. Nästa brottsplats vi besöker är Mitre Square, en plats som till skillnad från Dutfield's Yard kan besökas än idag.
 
Fridens...
 
                Henriques Street idag, ungefär där mannen i vit tröja står låg infarten till Dutfield's Yard
 
                                            Montage: Berner Street (1907) och Henriques Street (idag)

Brottsplatserna - Del 3: Annie Chapman

Kategori: Allmänt

Hanbury Street finns kvar än idag och löper alltjämt ifrån Spitalfields Junction vid Commercial Street och i östlig riktning fram till korsningen Old Montague Street och Vallance Road. Mycket har förstås förändrats sedan 1888 och av den plats där Annie Chapmans svårt sargade kropp påträffades den 8 september detta dystra år, strax innan klockan 06.00, av kusken John Davis finns numera inte ett spår. I början av 1970-talet revs stora delar av bebyggelsen i området och på platsen för Hanbury Street 29 finns idag ett parkeringshus.
 
Annie Chapman hittades nedanför en liten trappa invid ett staket på bakgården till Hanbury Street 29. Hon hade fått halsen avskuren och magen uppsprättad så till den grad att hela insidan var blottlagd. Dr George Bagster Phillips var säker på ett par punkter: fyndplatsen var även mordplatsen och samma typ av kniv hade använts både på hals och bål. Vad gällde tiden för dödens inträffande var han dock mindre bestämd. Förmodligen hade hon varit död i två timmar eller mer, men han tillade också att den kyliga morgonen och den enorma blodförlusten kunde vara förrädiska aspekter vid en sådan slutsats. Den forensiska vetenskapen hade inga exaktare metoder, man tog bland annat ingen levertemperatur och grundade sina antaganden på erfarenhet från tidigare fall och sin medicinska expertis. Ofta prickade man rätt, men inte sällan var det rena gissningar och antaganden.
 
I detta fall finns det emellertid många vittnesmål som motsäger Dr Phillips antaganden. Vi har till exempel John Richardson som på sin väg till jobbet, cirka 04.45, slår sig ner på den lilla trappan på bakgården för att skära bort en bit överflödigt läder från sin ena känga. Han befinner sig alltså i det läget mindre än en meter från Chapmans huvud om hon hade legat där vid den tidpunkten. Richardson medger att det förvisso var mörkt ute fortfarande, men vittnar med bestämdhet att han absolut borde ha märkt om det hade legat en kropp där.
 
Vid 05.30 siktas dessutom Chapman och en okänd man av en viss Elizabeth Long som ser de bägge samtala vid ingången till bakgården på Hanbury Street 29. Hon hör mannen säga "Will you?", på vilket Chapman svarar "Yes". Long är i sitt vittnesmål helt säker på klockslaget eftersom hon precis har hört klockan på Black Eagle Brewery klämta halvtimme. Några minuter senare går en man vid namn Albert Cadosch ut på bakgården till Hanbury Street 27, antagligen för att begagna uthuset. När han passerar det cirka 1,5 meter höga staket som åtskiljer de båda gårdarna så hör han röster, men kan bara urskilja en kvinnoröst som säger "No!", därefter hör han någonting som ramlar mot staketet och allt blir tyst och stilla igen.
 
Om dessa vittnesmål är korrekta så är Dr Phillips helt ute och cyklar med sina slutsatser och relevansen av resten av hans analyser och iakttagelser kan således få en något förringad betydelse. På det stora hela tror jag dock att Dr Phillips, förutom ifråga om tidpunkten för mordet förstås, hade ett flertal riktiga åsikter om förfarande och omständigheter. Han gjorde däremot ett stort misstag när han påstod att själva uppskärandet hade gjorts av någon med stora anatomiska kunskaper. Det är alltså här som grunden till ryktena om att en kirurg eller läkare skulle ha legat bakom morden läggs, något som har ifrågasatts ända sedan dess och idag måste sägas ha motbevisats grundligt. Visst kan det ha varit så, men huruvida det krävdes särskilda kunskaper för att utföra dessa uppskärningar vill jag låta vara osagt, sett till vissa av morden så vågar jag nog påstå att till och med helt rudimentära anatomikunskaper hade varit fullt tillräckliga. Nog om detta och åter till själva brottsplatsen.
 
Hanbury Street 29 (och flera av byggnaderna runt omkring) tros ha uppförts någon gång kring 1740 och bestod år 1888 av åtta stycken rum bebodda av 17 personer. För att förstå i vilket samhällsskikt vi rör oss så kan nämnas att Fru Harriet Hardiman och hennes 16-årige son bodde i en lägenhet på bottenvåningen, i den affär i vilken de sålde kattkött (!). Det var med andra ord knappast någon fashionabel stadsdel, ens med Whitechapel-mått räknat. En smal passage löpte från själva gatan och in till den bakgård som även kunde nås ifrån själva bostadsdelen via en bakdörr. För att ta sig mellan de olika våningsplanen använde man en trappa på utsidan av byggnadens gavel. Som mordplats betraktat så är det återigen ett mycket dåligt val. Även om det var mörkt så var risken att bli påkommen mycket stor under dygnets alla timmar och ett flertal fönster vette dessutom mot gården. Till skillnad från fallet med mordet på Polly Nichols så fanns nu som sagt ett flertal iakttagelser av en okänd herre och ett par av vittnena hade därtill hört mannens röst. Om Albert Cadosch bara hade bemödat sig att kika över staketet eller om Elizabeth Long hade varit en smula mer nyfiken så hade vi antagligen vetat exakt vem mördaren var och Jack the Ripper hade förmodligen aldrig hunnit bli denna hemska legend.
 
Så om vi sammanfattar platsen för mordet så kan vi bara ånyo konstatera att det är ett illa valt ställe att begå mord. Där finns 17 potentiella vittnen bara i huset, ytterligare ett otal som frekventerar själva gatan Hanbury Street utanför samt de poliser som patrullerar området på sina sedvanliga rundor. Sett ur den aspekten så påminner brottsplatsen inte så lite om den i George Yard Buildings där Martha Tabram fick sätta livet till. Till skillnad från många andra av brottsplatserna så är både Hanbury Street och dess ökända bakgård mycket väldokumenterade i form av foton, särskilt från 1960- och 70-talen. Det mest slående med dessa foton är hur lite som faktiskt har förändrats under de dryga 75 år som förflutit sedan Chapmans ödesnatt. En ny dörr har hängts på plats någon gång under tidens framfart, men i övrigt är det sig likt och vid tiden för fotografierna har även den "nya" dörren blivit gammal. Av alla platser sammakopplade med Jack the Ripper så är detta den i särklass både mest dokumenterade och underligt kusliga.
 
Fridens...
 
Bakgården på Hanbury Street 29 (cirka 1970), Chapman hittades mellan trappan och staketet
 
                                    Färgfoto (1962)
 
                                                Uppifrån ett av rummen, årtal okänt
 
               Framsidan (1967)

Brottsplatserna - Del 2: Polly Nichols

Kategori: Allmänt

Bucks’s Row (ursprungligen Ducking Pond Row och idag Durward Street) erhöll en lika delar olycklig som evig plats i de kriminologiska och ripperologiska annalerna en tidig morgon den 31 augusti 1888. Cirka klockan 03.40 så påträffades Mary Ann "Polly" Nichols mördad och mannen som gjorde den hemska upptäckten var körsnären Charles Cross. Hon hade fått halsen avskuren och hade ett djupt sår i och flera snitt löpandes över bålen. Döden torde ha inträtt ögonblickligen och således var det första av de fem kanoniska Rippermorden ett obestridligt faktum.

Buck's Row var "en smal genomfart i öst-västlig riktning från Brady Street till Baker's Row (idag Vallance Road)". Av de mordplatser vi här kommer att gå igenom så är det den i särklass bäst bevarade, för även om stallet intill är rivet så finns muren som inneslöt det och skolbyggnaden som reste sig över det kvar i allra högsta grad. Nichols livlösa kropp anträffades framför infarten till Brown's Stable Yard och varken invånare eller arbetare i området kunde dra sig till minnes att någonting utöver det vanliga skulle ha hörts eller setts vare sig innan eller efter mordet. Som brukligt är i denna ohyggliga berättelse så befann sig polisen alldeles runt knuten och det tog inte lång tid innan konstaplar Mizen, Neil och Thain var på plats. Redan vid 04-tiden var även rättsläkaren Dr Henry Llewellyn på plats, men då hade förstås Jack själv sedan länge försvunnit från platsen. Säga vad man vill, och jag vill verkligen inte insinuera någonting, men han tycks ha haft en kusligt exakt inblick i polisens förehavanden under sina mordnätter. Kanske hade han bara tur? Kanske var han bara väldigt observant? Kanske fick han sin vetskap om detta från någon poliskälla? Oavsett vilket förslag man föredrar att tro på så är det till sist ändå bara spekulationer och gissningar.

Likheterna mellan brottsplatsen på Buck's Row och den på Dutfield's Yard (där Elizabeth Stride kom att mördas ganska exakt en månad senare) är verkligen slående. Stallet, muren, den öppna platsen, körsnären som påträffar kroppen, allt stämmer. Allt, förutom det faktum att jag redan har avfärdat Stride som ett Ripperoffer förstås, men det har med rättsteknisk bevisning att göra och ytterst lite med likheter i brottsplats att skaffa (se mina tidigare inlägg om Elizabeth Stride för mer om det).

Så, vad kan vi dra för slutsatser om Buck's Row som mordscen? Ja, för det första så kan man konstatera att det krävs ett inte oansenligt mått mod (eller dumdristighet) för att börja stympa någon på en så pass vältrafikerad gata och i en sådan nedgången del av staden. Alla möjliga sorters människor arbetade och bodde där och hade en hamnarbetare eller slaktare råkat passera vid tiden för dådet, och sett en av "sina egna" bli attackerad, så hade Jacks dagar förmodligen varit räknade. Dessutom patrullerades området ganska flitigt av polisen redan innan mordens början, så risken för att bli arresterad var inte heller oansenlig. I vanlig ordning tycks dock dylika ting och detaljer inte ha bekymrat Jack the Ripper nämvärt.

Det är ett ständigt och irriterande faktum att alla dessa mord, förutom det på Mary Kelly, utfördes på extrema högriskplatser och att han ändå lyckades undgå lagens långa arm. Till och med efter mordet på Annie Chapman, när polisnärvaron ökades avsevärt, så gick man bet i sin jakt på honom. Det är sannerligen anmärkningsvärt. Som grädde på otursmoset så visade det sig också snart att de allra flesta vittnen (förutom Israel Schwartz och några få andra) var hejdlöst opålitliga. Vadan detta? Är det helt enkelt så, som vissa forskare påstår, att det var resultatet av den sensationalism som orsakades av tidningar som The Star med flera? Det är absolut inte otroligt, särskilt inte med tanke på att det fanns pengar att tjäna på att prata med tidningarna, oavsett om man talade sanning eller inte. För i ärlighetens namn, om du inte ens vet hur du ska överleva dagen, spelar det då verkligen någon roll hur du tjänar ihop till mat och potatis?

Om man bara betraktar platserna för morden för vad de är så blir en sak väldigt tydlig: samtliga är platser dit en prostituerad skulle kunna ta en kund. Det är allt. Muren som omgav stallet på Buck's Row är en helt okej plats för en "threepence stand-up", liksom staketet nedanför vilket Chapman senare påträffades, trapphuset där Tabram mördades och den mörka vrå på Mitre Square där Eddowes mötte sin skapare. Utifrån detta kan man dra slutsatsen att Jack på sätt och vis var en främling för sina offer och definitivt en person som inte väckte någon större oro hos dem. De hade förmodligen sett honom någon gång eller två, kanske på puben Ten Bells eller någon liknande inrättning. Jag är också övertygad om att samtliga offer kände varandra, om inte till namn så åtminstone till utseende. Invånarna i Whitechapel var trots allt inte så många och de kvinnor som gick på gatan var förstås ännu färre. Dessutom fanns det bara ett fåtal platser där de var välkomna, som härbärgen, arbetshus och en handfull pubar som The Frying Pan och nyss nämnda Ten Bells.

Så hur sammanfattar vi Buck's Row som brottsplats? Det var, kort och gott, en bra plats för samkväm med prostituerade, men en usel plats att begå ett mord. Antalet potentiella vittnen kan räknas i hundratal eller, som i detta fall, inte alls. Jacks beteendemönster får honom att framstå som ett lätt byte för polisen och hade det skett idag så hade det bara varit en fråga om timmar innan han hade gripits. Poliskåren 1888 hade inte tillgång till de vetenskapliga och tekniska verktyg vi har idag, de förlitade sig på intelligens och fotarbete och begränsades av en mängd märkliga regler och ordergångar (mer om det när vi kommer till händelserna rörande "Goulston Street Graffitti"). Det är också, i ett nötskal, varför ripperologi fascinerar så många människor världen över. För att citera mig själv från den engelskspråkiga versionen av denna blogg: "It is a game of deduction, the ultimate Sherlock Holmes adventure."

Fridens...

                                                      Buck's Row idag med mordplatsen markerad

 

Buck's Row som det såg ut 1888 (sett ifrån motsatt håll jämfört med ovan)

 

Brottsplatserna - Del 1: Martha Tabram

Kategori: Allmänt

Jag tycker nog att det har blivit dags att ta en närmare titt på själva platserna för morden, vilka i viss mån är lika viktiga för att förstå Jack the Rippers gärningar som dåden i sig. I denna genomgång kommer jag att inkludera George Yard Buildings, platsen för mordet på Martha Tabram, men däremot utesluta platsen för mordet på Mary Kelly. Det sistnämnda för att den skiljer sig så markant ifrån de andra, den var nämligen ganska ideal emedan de övriga är att betrakta som relativa högriskplatser. Längre fram kommer jag dock att ägna stort utrymme åt både Mary Kelly och den ovanligt vidriga syn som mötte utredarna på 13 Millers Court.

Så, med det sagt, låt oss börja.

Trots det faktum att inga bilder, teckningar eller ens ritningar av hur George Yard Buildings såg ut bakom fasaden har överlevt tidens tand så vet vi åtminstone att det användes som inackorderingshus vid tiden för mordet på Martha Tabram och att hennes livlösa kropp anträffades av hennes granne John Reeves. Han gjorde det makabra fyndet på avsatsen mellan första och andra våningen vid 04.50-tiden den 7 augusti 1888, hon hade knivhuggits inte mindre än 39 gånger i kropp och hals. Pressen vid den här tiden beskrev George Yard Buildings som en klassisk, viktoriansk slum där hyresgästerna "upplåter sina sängar över natten till förbipasserande" och tillade för säkerhets skull att "män går dit med kvinnor, som vore de deras fruar". Detta förnekades förstås bestämt av hyresvärden och emedan hans hållning stod helt i kontrast till pressens beskrivning så finner man nog sanningen någonstans mitt emellan dessa två ytterligheter. De boende i George Yard Buildings var i de flesta (om inte alla) fall "unfortunates" (olyckliga, i betydelsen prostituerade) eller "poor labouring class" så det är inte särskilt svårt att tänka sig att vissa av de boende använde de dåligt belysta trapphusen, där ljuset för övrigt släcktes helt klockan 23.00 om kvällen, för "sammanträffanden" i skydd av mörkret. En stor fördel med detta var att man kunde bedriva sina affärer inomhus och således helt oberoende av väder och vind, ett faktum som möjligen även den ständigt opportunistiske Jack the Ripper kände till?

I byggnaden fanns inte mindre än 48 inackorderingsrum som kunde nås via tre stycken balkongavsatser i betong på baksidan samt via det allmänna trapphus som kunde nås via en välvd ingång på framsidan. Som jag nyss nämnde så var det alltså i trappan, på avsatsen mellan första och andra våningen, som Martha Tabram mötte sitt öde.

Det behöver knappast påpekas att detta var en plats där folk kom och gick under dygnets alla timmar, vissa för att gå till jobbet och andra på väg hem efter att ha tillbringat hela natten på stadens gator på jakt efter några få ören. Ett mord begånget i ett trapphus brukar ofta vara ett mord i affekt eller utan särskilt uppsåt och i de allra flesta fall kan gärningsmannen ringas in relativt omgående. Det är verkligen ingen plats att rekommendera om man vill göra "karriär" som mördare. Tre personer avlade vittnesmål i de inledande förhören om Tabrams död: John Reeves i nummer 37 (som även påträffade kroppen), Elizabeth Mahoney i nummer 47 och Alfred Crow i nummer 35. Att det var ett ovanligt brutalt mord rådde det inget tvivel om, men att det skulle eskalera ytterligare kunde ingen föreställa sig, ens i sin vildaste fantasi.  

Så varför detta underliga val av brottsplats? Tja, vissa kriminologer och kriminalpsykologer är ganska övertygade om att Jack bodde i närheten, om inte i samma hus, och att detta således var ett logiskt val för det första dådet. Mitt i vad man brukar kalla mördarens "comfort zone". Även många geoprofilerare (som alltså använder de olika brottsplatserna som underlag för att räkna ut ungefär var mördaren bor) skriver under på denna teori och faktum är att geoprofilering har visat sig stämma ganska väl i många andra, liknande fall. Men, för att en helt pålitlig geoprofil ska kunna byggas så måste vi med säkerhet veta när och var seriemorden tog sin början och att gärningsmannen faktiskt var en och samma. I fallet med Jack the Ripper så är det som bekant så att inga av dessa kriterier kan uppfyllas på ett tillfredsställande sätt. Särskilt inte i fallet med mordet på Tabram.

Anledningen till att jag personligen tycker att George Yard Buildings är en så intressant plats är min starka övertygelse om att det var där allting började. Platsen där Jack the Rippers blodtörst, galenskap och mentala förfall först fick utlopp. Han kände med stor säkerhet till området, men jag tror att mordet på Tabram var ett plötsligt infall, en oemotståndlig impuls och det ögonblick då allt som hade byggts upp inom honom släpptes löst på en stackars kvinna som bara råkade passera. Vi kanske inte har några ritningar över byggnaden i vilken mordet skedde, men jag tror att vi åtminstone har en grundläggande skiss över mannen som kom att bli känd som Jack the Ripper.

George Yard Buildings byggdes om till studentbostäder redan 1890 och döptes om till Charles Booth House. I januari 1973 så revs både George Yard Buildings och grannhuset St George's House för att ge rum åt Sunley House. Platsen där George Yard Buildings låg återfinns numera på Gunthorpe Street. Som en intressant parentes kan nämnas att en man vid namn Winston G. Ramsey faktiskt köpte grinden som fanns vid den välvda ingången mot gården och använde den som trädgårdsprydnad.

Fridens...

                                                    George Yard Buildings kort innan rivningen

                                                                   Gunthorpe Street idag

 

Addendum rörande Elizabeth Stride

Kategori: Allmänt

Jag kände på mig att det var någonting viktigt jag hade glömt angående mordet på Stride, nämligen mordvapnet. Det fastslogs av doktor George Bagster Pillips att Stride togs av daga medelst en kortbladig kniv medan de andra morden ska ha utförts med en långbladig kniv. Detta är ett mycket störande faktum och antyder två saker. Antingen att Jack bar flera knivar med sig när han letade efter ett lämpligt offer eller att Stride, som jag tidigare har föreslagit, mördades av en helt annan man. Jag skriver "man" med stor säkerhet, trots de många teorierna kring en möjlig "Jill the Ripper".

Jag drar mig också till minnes vad John Douglas skrev om mordet i sin bok The Cases That Haunt Us: "[...] the MO is the same, but the signature appears to be different." Douglas anser ändå att båda morden inom ramen för "The Double Event" utfördes av samma person, vilket jag inte alls håller med om. Låt mig klargöra lite ytterligare varför.

Douglas, och många med honom, tror att Louis Diemschutz avbröt mördaren innan han fick tid att stympa Strides kropp. Därför är Modus Operandi detsamma som i övriga fall, men eftersom stympningen aldrig hann fullbordas så saknas "signaturen". Således, brukar det heta, var Jacks blodtörst fortfarande inte släckt när han råkade på Catherine Eddowes på Mitre Square bara 45 minuter senare. Det är förstås inte omöjligt och det vore arrogant av mig att kategoriskt avfärda ett sådant scenario, men jag är fortfarande ovillig att hålla med.

Som jag har påstått tidigare så tror jag att Stride föll offer för en helt annan mördares hand, förmodligen en av de män (eller båda) som iakttogs av Israel Schwartz helt nära den plats där Diemschutz senare påträffade hennes kropp. Ingen av dessa mystiska män var, såvitt jag uppfattar saken, Jack the Ripper. För anta att du har någonting otalt med en av de många prostituerade i området och att du är tokig nog att mörda någon, vilken tidpunkt kan vara bättre? Mordet på Stride skedde i affekt, ett ögonblicksdåd utfört av någon som avskydde henne specifikt eller hennes medsystrar generellt. Kanske av någon som till och med närde en morbid nyfikenhet för mord och som säkert hade både hört och läst om Jacks vansinnesdåd. Jag har inga definitiva svar, men jag håller det för mycket mer troligt åtminstone.

Jag kan inte för allt i världen föreställa mig ett scenario där Jack the Ripper bara kallt accepterar att han blir avbruten i sin gärning och flyr platsen. Han tycks alltid ha försvinna precis när polisen kommer runt knuten och bara lämna efter sig en stympad kropp. Varför skulle han tillåta en vanlig civilist att störa honom i hans sinnessjuka ärende? Svaret är enkelt: det skulle han inte. För även om han är känd för att enbart ha mördat kvinnor så tror jag inte att någon skulle undkomma oskadd om de stört honom i hans näst intill heliga ritual. Vidare så måste mördaren, oavsett om han är skvatt galen eller yrkesmördare, pusta ut, samla sig och rensa tankarna innan han går vidare efter ett debacle som detta. Därpå följer den enorma risken att bli upptäckt när han rör sig från en plats till en annan. Någonting i detta klingar falskt.

Det tar bara 10-15 minuter att promenera från Dutfield's Yard till Mitre Square, men skulle Jack the Ripper verkligen ha företagit sig en sådan promenad nerblodad efter mordet på Stride? Nej, knappast. Mer troligt är det i så fall att han hade någonstans att gömma sig och byta om mellan dessa två adresser och det skulle också förklara varför ingen såg honom. Det kan också förklara varför mordvapnet inte var detsamma vid båda morden under "The Double Event". Däremot måste man ändå ställa sig frågan: Varför använde han sig av en kortbladig kniv endast vid mordet på Stride? Befann han sig i en experimentell fas av sin mycket tvivelaktiga karriär?

Det här är bara ett addendum som sagt, men jag kan inte nog understryka de märkliga omständigheterna rörande mordet på Stride. Douglas, som tidigare citerades och som är mycket mer erfaren inom profilering och kriminologi än vad jag någonsin kommer att bli, hävdar att han skulle råda sina utredare att se på detta som ett dubbelmord. Kanske var det just det, kanske inte, men det hör egentligen inte hit. Det viktiga är att ifrågasätta där man ser tveksamheter, igen och igen om så krävs. Olösta fall med mer än ett sekel på nacken låter sig sällan imponeras av Occams rakkniv.

Fridens...

 

 

                                                    Mitre Square

Elizabeth Stride - det tredje offret?

Kategori: Allmänt

Elizabeth Stride föddes som Elisabeth Gustafsdotter i Torslanda utanför Göteborg den 27 november 1843. I likhet med många andra som föddes på landsbygden vid denna tid så är informationen om hennes barndom och uppväxt mycket knapphändig. Det lilla vi vet är att hon började jobba som piga i Göteborg runt 1860 och att polismyndigheten registrerade henne som prostituerad i mars 1865. Under denna period behandlades hon också två gånger för en okänd könssjukdom och den 21 april 1865 födde hon ett dödfött barn.

1866 reste hon till London, förmodligen för att ge sitt liv en nystart och skaffa ett anständigare yrke. Efter några år (1869) gifte hon sig med skeppssnickaren John Thomas Stride (f. 1830) och de drev ett litet café i östra London under en tid. 1877 intogs Elizabeth Stride hursomhelst på Poplar Workhouse, vilket förmodligen betyder att hon och John hade gått skilda vägar vid denna tid. Tydligen så återupptog de sin relation någon gång under 1881, men separerade sedan för gott i slutet av samma år.

Som om det inte vore nog med alla vaga detaljer ur hennes liv och leverne så var "Long Liz" dessutom känd för att ljuga, så pass att det tycks ha gränsat till mytomani. Hon berättade bland annat för folk att hennes make och två av hennes nio barn hade omkommit i Princess Alice-katastrofen 1878 och att hennes stamning härrörde från att någon, oavsiktligt, hade sparkat henne över munnen medan de simmade från det sjunkande skeppet. I själva verket så hade de inga barn och John Stride dog i tuberkulos 1884. Så varför alla dessa lögner? Tja, det kanske inte är så märkligt som man först kan tycka. De var ett medel för att nå ett väl utstuderat ändamål, ett sätt att ingjuta empati hos potentiella välgörare som till exempel Svenska Kyrkan i London eller föreståndarna för olika härbärgen runt om i East End. Jag betvivlar dock att någon svalde hennes lögner i någon större utsträckning.

Smeknamnet "Long Liz" är ganska intressant med tanke på att hon bara mätte 158 cm, vilket inte var särskilt långt ens år 1888. Kanske fick hon det på grund av sitt efternamn, "Stride" betyder ju "långt steg" ursprungligen. Kanske var det på grund av hennes "tall tales" eller för att hon alltid var sen? Oavsett vilken anledningen till smeknamnet än kan ha varit så är den nog förpassad till den eviga glömskan.

Från 1885 och framåt befann sig Elizabeth till och från i ett förhållande med en hamnarbetare vid namn Michael Kidney. Det tycks ha varit ett ganska stormigt förhållande eftersom hon anmälde honom för misshandel i april 1887. Av någon anledning så dök hon emellertid inte upp i rätten och åtalet lades ner. När hon var osams med Kidney sökte hon sin tillflykt till härbärgena i Whitechapelområdet och tjänade sitt uppehälle genom att sy och städa och enligt alla vittnesmål: prostitution. Vid 01.00 eller däromkring, söndagen den 30 september 1888,  hittades hon död i Dutfield's Yard. Det makabra fyndet gjordes av Louis Diemschutz som arbetade som vaktmästare vid Worker's Club strax bredvid. När Diemschutz lyste med sin lampa över kroppen så såg han hur blodet fortfarande forsade ur hennes sönderskurna hals.

Dessa är de fakta vi har att förhålla oss till, låt oss nu istället spekulera och teoretisera en smula.

Den allmänna uppfattningen är att Jack the Ripper blev avbruten av Diemschutz plötsliga uppdykande på Dutfield's Yard och flydde hals över huvud, förmodligen i samband med att Diemschutz kilade in på Working Men's Educational Club för att försäkra sig om att det inte var sin egen, berusade, fru som han bokstavligen just hade snubblat över. Diemschutz trodde först att det var hon och förstod först inte alls att det var liket efter Stride, därför gick han in på klubben för att se efter om frun var där. För mig låter det hemskt underligt att han går in på klubben istället för att kolla vem det är som ligger där först, varför ser han inte efter bara? Den natt som kallas "The Double Event" är full av märkliga händelser och detta är bara en i en lång rad.

Det Modus Operandi som doktor Blackwell och doktor Phillips målar upp under utredningen verkar inte heller stämma. I alla de övriga Ripperfallen så ströps offren innan halsen skars av och kroppen stympades. I fallet med Stride så slår de ärade doktorerna fast att hennes huvud lutades bakåt med hjälp av hennes egen scarf och att halsen skars av ögonblickligen. Det rimmar väldigt illa med de observationer som gjordes vid de övriga obduktionerna och motsäger å det bestämdaste att detta var Jack the Rippers dåd.

Dessutom måste vi ta in mordet på Catherine Eddowes i beräkningarna, ett mord som sker på Mitre Square cirka en timme efter det på Stride. Avståndet mellan Dutfield's Yard och Mitre Square har jag inga problem med, man behöver verkligen inte stressa för att röra sig mellan de adresserna. Däremot så har jag enormt svårt att föreställa mig en frustrerad och avbruten seriemördare som snabbt samlar sig och beger sig till en ny plats, utan att någon ser vare sig honom eller de blodiga kläder han nu har på sig. När han väl kommer till den nya platsen så inväntar han att de poliser som patrullerar torget och dess omgivningar ska bege sig därifrån och inväntar sedan ett lämpligt offer (som dessutom visar sig vara prostituerad, tänk vilken tur!). Han dödar sitt offer och stympar kroppen på mindre än femton minuter och försvinner i skuggorna lagom till att poliserna återvänder till torget.

Nej, det låter fullkomligt absurt! Visst tog Jack the Ripper stora risker, men detta är ju bara löjligt. Uppenbarligen så ville han inte åka fast, även om han självfallet var medveten om möjligheten. Det är min övertygelse att han befann sig kring Mitre Square under ganska lång tid innan mordet på Eddowes, ingen har en sådan tur som han annars skulle ha behövt. Jack the Ripper gjorde sig skyldig till några av alla tiders mest ohyggliga mord, men han är inte skyldig till det på Elizabeth Stride, därom är jag fullt och fast övertygad.

Det hade varit mycket mer logiskt att peka ut Louis Diemschutz som mördare, att han i ilska och skam över sin ständigt berusade fru bestämde sig för att lära henne en mycket slutgiltig läxa. Ingenting tyder förstås på att så är fallet, men det är en betydligt mer logisk teori. Det finns en del vittnen som säger sig ha sett Stride med okända män, bland dessa vittnen återfinns Mrs Mortimer på Berner Street och och ungraren Israel Schwartz. En man vid namn James Brown vittnade också att han såg Stride tacka nej till någon form av förslag från "en kraftig man" på Fairclough Street. Israel Schwartz vittnade i polisförhör om en man som såg ut att vara ganska hårdhänt mot Stride och att som ropade "Lipski!" till ytterligare en man alldeles i närheten. Israel Lipski var en ökänd giftmördare som alla kände till vid den här tiden och vars namn ofta användes som en antisemitisk svordom, men varför ropade denne mystiske man ut hans namn? Konstigt nog så vittnade Schwartz aldrig i rätten, enligt vissa källor på grund av att han var ungrare och talade väldigt dålig engelska. Om detta stämmer så är det en skandal utan dess like, han är nyckelvittne i en mordrättegång och de kan inte ens bistå med en tolk? Kanske är det närmare till hands att tro att polisen inte ansåg honom trovärdig av en eller annan orsak (fördomar eller andra anledningar).

Till sist och sammanfattningsvis så tycker jag ändå att allt ovan pekar mot att Stride definitivt inte föll offer för Jack the Ripper. Hur gärna jag än skulle inkludera en landsmaninna i denna hemska historia så måste jag tyvärr förneka henne denna enda, tragiska, form av berömdhet.

För mer intressant läsning om Elizabeth Stride rekommenderar jag Birgitta Leufstadius bok Jack the Rippers tredje offer.

Fridens...

                                   Berner Street med den smala ingången till Dutfield's Yard markerad med gul pil

4, 5 eller 6? - Del 2

Kategori: Allmänt

Elizabeth Jacksons styckade kropp hittades med jämna mellanrum, i Themsen, mellan den 31 maj och 25 juni 1889. Vid den tiden var det inte särskilt många som trodde att det hade något med Jack the Ripper att göra och i ärlighetens namn så finns det inte heller mycket som talar för det. Alldeles oavsett hur hemska dess fynd var så såg polisen ingen anledning att koppla mordet på den 24-åriga Jackson till de övriga morden i Whitechapel. Visst, hon kan utan tvekan ha varit ännu ett offer för Uppskäraren, men det finns absolut inga bevis som pekar åt det hållet. Personligen så tror jag att hon föll offer för en annan seriemördare, mer specifikt samme okände förövare som låg bakom "The Whitehall Mystery" och "The Pinchin Street Murder". Mer om det längre fram.

Alice McKenzie (17 juli 1889) mördades i Castle Alley ungefär en halvtimme in på det nya dygnet. Hon hade fått halsen avskuren och hennes kropp hade lämnats i det regnväder som startade kort efter att hon hade bragts av daga (marken under henne var alltjämt torr). Även om man kunde dra många likhetstecken mellan mordet på McKenzie och de övriga offren så debatterades det vilt inom poliskåren huruvida hon skulle läggas till listan av Rippperoffer. Ett viktigt argument för att inte göra det var typen av sår som halsen uppvisade, förutom det dödande så var de relativt ytliga. När en man vid namn William Wallace Brodie dessutom plötsligt erkände mordet så blev saker och ting än mer förvirrande. Han avfärdades senare som en "tokstolle" och hade med största sannolikhet befunnit sig Sydafrika vid tiden för mordet. Brodie frisläpptes således, bara för att kort därefter arresteras igen, denna gång för bedrägeri. Då som nu så är åsikterna om mordet på McKenzie många och skiftande, men jag känner mig benägen att faktiskt inkludera henne i Uppskärarens offerskara. Kanske mer på magkänsla än faktisk bevisning dock, för hon är verkligen inte en lika övertygande kandidat som till exempel Martha Tabram. Å andra sidan så är hon ett betydligt mer troligt offer än många andra som har diskuterats här. Återigen: mer forskning och bevisning krävs

The Pinchin Street Murder (10 september 1889) var det namn som ytterligare ett fynd av en kvinnlig torso fick. Den här gången påträffades den under en järnvägsbro vid Pinchin Street och skiljer sig från vad som kallas The Whitehall Mystery på så vis att denna fortfarande hade armarna intakta. Varken huvud eller ben påträffades någonsin. I pressen påstod man snart att det skulle vara kvarlevorna efter en viss Lydia Hart, en prostituerad som hade försvunnit bara några dagar innan det fasansfulla fyndet. Hur det än kan ha varit med den saken så är sanningen den att torson aldrig officiellt identifierades. Jag har inga som helst problem att sätta detta fall i samband med The Whitehall Mystery och Elizabeth Jackson, som jag tidigare har nämnt så är jag helt säker på att alla tre föll offer för samma vettvilling. På frågan om Jack the Ripper hade någonting med detta att göra så är svaret ett bergsäkert "Nej!". Det kan vara nästan obegripligt hemskt att tänka sig, men jag misstänker att London hemsöktes av åtminstone två seriemördare vid denna tid. Båda uppenbarligen lika brutala och svårfångade.

Mordet på Frances Coles (13 februari 1891) är ett intressant fall. Många dåtida utredare ansåg henne vara ett av Jacks offer, men var hon verkligen det? Den slöa kniv som användes och själva tidsaspekten motsäger det, medan de generella omständigheterna och förövarens tillvägagångssätt talar för det. Vissa inom poliskåren var säkra på att James Sadler, en man som delade rum med Coles ett par dagar innan mordet, var den skyldige. En del gick till och med så långt som att föreslå att Sadler var Jack the Ripper. Hursomhelst, Sadler frikändes och anklagelserna ströks tack vare ett vittne som intygade att Sadler hade varit så pass berusad att han "knappt kunde stå upp" vid tiden för mordet. Tragiskt nog så fanns det faktiskt ytterligare ett offer i denna historia och för dess omständigheter. Den poliskonstapel som anträffade Coles, en man vid namn Ernest Thompson, hörde fotsteg från en person som avlägsnade sig från platsen, men eftersom Coles fortfarande var i livet vid den tidpunkten så förbjöd gängse protokoll honom från att avvika från platsen för att ta upp jakten. Detta kom att hemsöka honom under resten av hans levnads dagar, vilka sorgligt nog avslutades med att han knivhöggs till döds under ett bråk år 1900. Hur tragiskt mordet och dess efterdyningar än må ha varit så är det ändå föga troligt att Jack the Ripper låg bakom detta dåd. Jag baserar mitt antagande på grund av nyss nämnda slöa kniv samt tid förfluten mellan de kanoniska offren och Coles. Däremot så är jag ovillig att avfärda henne helt och fullt, det finns sannerligen skuggan av ett tvivel.

Carrie Browns (24 april 1891) namn får alltid ett par ögonbryn att höjas när man nämner henne som ett möjligt offer. Inte minst för att hon är ett av få påstådda offer utanför Londons stadsgränser. Hon mördades faktiskt så långt därifrån som på East River Hotel på Manhattan i New York. Den ökände mördaren George Chapman bodde för övrigt inte långt därifrån vid den aktuella tidpunkten. Den som dömdes för mordet på Brown var dock en algerier vid namn Ameer Ben Ali, men han frikändes elva (!) år senare. Även en dansk dräng misstänktes för detta brutala mord, men undslapp åtal. Tillvägagångssätt och omständigheter motsvarar mycket väl ett par av de kanoniska offren, men eftersom det hela utspelade sig på andra sidan Atlanten blir det lite väl spekulativt att koppla samman fallen. Visst, Jack skulle självfallet ha kunnat ta sig till USA för att fortsätta sitt morbida verk, men som så ofta förr så är bevisen bristfälliga och spekulationerna många. Det har påståtts (och i viss mån bevisats) att Scotland Yard skulle ha följt efter den mytomspunne Francis Tumblety över Atlanten, men eftersom inga hållbara bevis för att Tumblety skulle ha varit Jack the Ripper har redovisats så får man nog fråga sig om Jack över huvud taget företog sig denna resa. Mer troligt är det i så fall att Carrie Brown föll offer för en copycat. I ett TV-program som sändes härom året påstod en amerikansk utredare att vissa märken på Browns kropp liknade de som fanns ristade i Eddowes ansikte och på väggen i det rum där Kelly påträffades. Det hela presenterades med väldig övertygelse och det är möjligt att det ligger något i detta, men man ska också komma ihåg att det är lätt att se samband där man vill se dem.

Så, det var det, en enkel genomgång av de mest omtalade "offren" utanför kanon. Lika benägen som jag är att införa Tabram och McKenzie (och till viss del även Millwood och Coles) på listan över offer, lika benägen är jag att faktiskt stryka ett av de kanoniska offren, nämligen Elizabeth Stride. Det som har kommit att kallas "The Double Event" är enligt min ödmjuka mening två separata incidenter. Jag tror inte för ett ögonblick att Stride mördades av Jack. Mest troligt är att hon föll offer för någon av sina kunder, någon emotionellt störd man, kanske rentav imponerad och inspirerad av den verklige seriemördaren? En man som på en undskymd plats skar halsen av henne i brådhast, ett hafsverk om ni så vill. I samma ögonblick som Stride mötte sin baneman så är jag säker på att Jack redan befann sig någonstans i närheten av Mitre Square, spanandes efter ett lämpligt byte. Catherine Eddowes släpptes från fyllecellen klockan 01.00 och trekvart senare hittades hennes sönderskurna kropp av konstapel Edward Watkins. Resten är, som man säger, historia.

Fridens...

                             Pinchin Street idag

 

                             Castle Alley idag

4, 5 eller 6? - Del 1

Kategori: Allmänt

Som alla initierade vet så handlar det om 5 offer, enligt gängse kanon åtminstone. De var Polly Nichols, Annie Chapman, Elizabeth Stride, Catherine Eddowes och Mary Kelly, i nämnd ordning. Som i alla fall som berör seriemord (särskilt olösta sådana) så finns det förstås en möjlighet att antalet offer antingen är fler eller färre och det är just det som jag tänker att vi ska ägna lite tid åt här.

Beroende på vilken bok i ämnet som du för tillfället råkar läsa så kan antalet offer variera från 4 till ungefär 20. Så vad kan vara mer naturligt än att gå igenom de som faller utanför kanon i tur och ordning och se vilka som möjligen kan ha fallit offer för Jack och vilka som kan avfärdas?

“Fairy Fay” (26 December 1887) har med största sannolikhet aldrig ens existerat. Hon är ett påhittat offer, troligen uppdiktad av överambitiösa journalister vid tiden för de kanoniska morden och sedan återvunnen av ännu mer överambitiösa författare i vår tid. Det finns inga dokument som styrker hennes existens och det fåtal "fakta" som har överlevt är fulla med motsägelser och felaktig information. Personer som vill addera henne till antalet offer bör inte tas på allvar.

Annie Millwood (25 Februari 1888) överlevde en knivattack och dog en dryg vecka senare av "naturliga orsaker", oklart om det egentligen var ett resultat av attacken. Modus Operandi och det faktum att hon överlevde själva överfallet skulle kunna attribueras till en Jack the Ripper i vardande. Det finns också slående likheter mellan detta fall och det senare mordet på Martha Tabram. Tyvärr så vet vi alldeles för lite om detta fall för att kunna dra några slutsatser i nuläget. Visst skulle det kunna ha varit Jacks verk, men som sagt, vi vet alldeles för lite. Kanske finns det en länk mellan Millwood och mordet på Tabram som inte alls har med Jack the Ripper att göra? Förhoppningsvis får vi svaret på det en vacker dag.

Ada Wilson (28 March 1888) överlevde enligt uppgift ett rån i sitt hem på 19 Maidman Street. Rånaren krävde pengar, hon vägrade och han högg henne två gånger i halsen innna han flydde därifrån. Hennes beskrivning av rånaren stämmer väl in på många vittnesiakttagelser av den misstänkte uppskäraren, men det faktum att det var ett rån inblandat förminskar sannolikheten för att det ska ha varit ett tidigt verk av Jack enormt.

Varför Emma Smith (3 April 1888) ibland nämns som ett Ripper-offer övergår mitt förstånd. Hon blev svårt misshandlad och våldtagen av ett ungdomsgäng i Whitechapel och dog fyra dagar senare på London Hospital, beläget på Whitechapel Road. Det har förelagits att överfallet på henne satte fart på legenden om nyss nämnda "Fairy Fay", men det är av mer akademisk betydelse. Såvida Jack the Ripper inte var en del i ett gäng så kan vi definitivt avskriva henne från fallet.

Martha Tabram (7 Augusti 1888) är enligt min åsikt det mest intressanta fallet utöver de fem kanoniska. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att påstå att hon var ett offer för Jack the Ripper. Det finns dock ett par omständigheter som motsäger det.  Om vi antar att hon var Jacks första offer så måste vi också anse att han hade planerat det under ganska lång tid. Seriemördare, då som nu, går igenom sin första gärning mentalt tusentals gånger innan de skrider till handling och det är också där vi hittar problemet mordet på Tabram. Till att börja med så är platsen för dådet rent ut sagt usel. Det sker alltså i trapphuset i en flervåningsbyggnad vid namn George Yard Building, det vill säga på en plats där det kommer och går folk under dygnets alla timmar. Det är ett ganska enfaldigt Modus Operandi, såvida du inte vill åka fast förstås eller om det sker i affekt. Jack the Ripper skulle senare anses vara en mycket självsäker mördarmaskin så om detta var hans första gärning tog han verkligen många onödiga risker. Kanske kunde han helt enkelt inte hejda sig när han fick syn på den berusade, ensamma Martha Tabram. Detta till trots så måste hon ändå anses vara ett mycket troligt Ripper-offer.

Det som går under namnet “The Whitehall Mystery” (anträffad 3 Oktober 1888), där en lemlästad, huvudlös torso hittades i vad som skulle komma att bli källaren till New Scotland Yards nya hemvist kan knappast tillskrivas Jack. Det finns ingenting som stämmer. Framför allt så styckade han aldrig sina offer så vitt man vet. Det hjälper naturligtvis inte heller att torson är och förblir oidentifierad. Vi ska återkomma till detta med anledning av ett annat styckmord längre fram.

Annie Farmer (20 November 1888) var prostituerad och ökänd för att stjäla från sina kunder. Även om hon, och många med henne, sade sig ha attackerats av Jack the Ripper så förefaller det mer sannolikt att hon försökte stjäla något från en kund och att hon när hon ertappades helt enkelt ropade "Mord!". Möjligtvis orsakade hon även de ytliga sår hon uppvisade på halsen för egen hand. Det är svårt att tro på hennes berättelse och ännu svårare att tro att Jack skulle ha flytt brottsplatsen utan att tysta henne för gott. Bär i minne att han i övriga fall var en mycket hänsynslös och effektiv mördare.

Rose Mylett (20 December 1888) nämns på väldigt lösa grunder ibland som ett Ripper-offer. Faktum kvarstår dock att hon blev strypt och Modus Operandi påminner inte det minsta om de andra morden. Av allt att döma föll hon offer för helt andra händer.

…fortsättning följer.

                         George Yard Buildings (1960-tal)

                     Maidman Street (tidigt 1900-tal)

 

Välkommen till Jack the Rippers värld

Kategori: Allmänt

I denna blogg så hade jag tänkt guida er genom ett av historiens mest fascinerande och fasansfulla kriminalmysterier, det om Jack the Ripper. Tanken föddes för ett par år sedan när jag plöjde igenom bok efter bok rörande dessa illdåd. Om ni vill läsa lite av det jag skrev då så besök gärna den engelskspråkiga varianten av denna blogg på www.unrippingjack.wordpress.com. De första inläggen på denna svenskspråkiga version kommer till en början att vara snarlika de som publicerades där.
 
Jag tror att ni kommer att få en relativt bra insikt i ämnet även om ni inte är fullt så nördiga som jag, detta är nämligen en historia full av enastående miljöer, färgstarka personer och ond, bråd död. Vem gillar inte sådant?
 
Mycket nöje!