- Jack the Ripper

Hanbury Street finns kvar än idag och löper alltjämt ifrån Spitalfields Junction vid Commercial Street och i östlig riktning fram till korsningen Old Montague Street och Vallance Road. Mycket har förstås förändrats sedan 1888 och av den plats där Annie Chapmans svårt sargade kropp påträffades den 8 september detta dystra år, strax innan klockan 06.00, av kusken John Davis finns numera inte ett spår. I början av 1970-talet revs stora delar av bebyggelsen i området och på platsen för Hanbury Street 29 finns idag ett parkeringshus.

Annie Chapman hittades nedanför en liten trappa invid ett staket på bakgården till Hanbury Street 29. Hon hade fått halsen avskuren och magen uppsprättad så till den grad att hela insidan var blottlagd. Dr George Bagster Phillips var säker på ett par punkter: fyndplatsen var även mordplatsen och samma typ av kniv hade använts både på hals och bål. Vad gällde tiden för dödens inträffande var han dock mindre bestämd. Förmodligen hade hon varit död i två timmar eller mer, men han tillade också att den kyliga morgonen och den enorma blodförlusten kunde vara förrädiska aspekter vid en sådan slutsats. Den forensiska vetenskapen hade inga exaktare metoder, man tog bland annat ingen levertemperatur och grundade sina antaganden på erfarenhet från tidigare fall och sin medicinska expertis. Ofta prickade man rätt, men inte sällan var det rena gissningar och antaganden.

I detta fall finns det emellertid många vittnesmål som motsäger Dr Phillips antaganden. Vi har till exempel John Richardson som på sin väg till jobbet, cirka 04.45, slår sig ner på den lilla trappan på bakgården för att skära bort en bit överflödigt läder från sin ena känga. Han befinner sig alltså i det läget mindre än en meter från Chapmans huvud om hon hade legat där vid den tidpunkten. Richardson medger att det förvisso var mörkt ute fortfarande, men vittnar med bestämdhet att han absolut borde ha märkt om det hade legat en kropp där.

Vid 05.30 siktas dessutom Chapman och en okänd man av en viss Elizabeth Long som ser de bägge samtala vid ingången till bakgården på Hanbury Street 29. Hon hör mannen säga "Will you?", på vilket Chapman svarar "Yes". Long är i sitt vittnesmål helt säker på klockslaget eftersom hon precis har hört klockan på Black Eagle Brewery klämta halvtimme. Några minuter senare går en man vid namn Albert Cadosch ut på bakgården till Hanbury Street 27, antagligen för att begagna uthuset. När han passerar det cirka 1,5 meter höga staket som åtskiljer de båda gårdarna så hör han röster, men kan bara urskilja en kvinnoröst som säger "No!", därefter hör han någonting som ramlar mot staketet och allt blir tyst och stilla igen.

Om dessa vittnesmål är korrekta så är Dr Phillips helt ute och cyklar med sina slutsatser och relevansen av resten av hans analyser och iakttagelser kan således få en något förringad betydelse. På det stora hela tror jag dock att Dr Phillips, förutom ifråga om tidpunkten för mordet förstås, hade ett flertal riktiga åsikter om förfarande och omständigheter. Han gjorde däremot ett stort misstag när han påstod att själva uppskärandet hade gjorts av någon med stora anatomiska kunskaper. Det är alltså här som grunden till ryktena om att en kirurg eller läkare skulle ha legat bakom morden läggs, något som har ifrågasatts ända sedan dess och idag måste sägas ha motbevisats grundligt. Visst kan det ha varit så, men huruvida det krävdes särskilda kunskaper för att utföra dessa uppskärningar vill jag låta vara osagt, sett till vissa av morden så vågar jag nog påstå att till och med helt rudimentära anatomikunskaper hade varit fullt tillräckliga. Nog om detta och åter till själva brottsplatsen.

Hanbury Street 29 (och flera av byggnaderna runt omkring) tros ha uppförts någon gång kring 1740 och bestod år 1888 av åtta stycken rum bebodda av 17 personer. För att förstå i vilket samhällsskikt vi rör oss så kan nämnas att Fru Harriet Hardiman och hennes 16-årige son bodde i en lägenhet på bottenvåningen, i den affär i vilken de sålde kattkött (!). Det var med andra ord knappast någon fashionabel stadsdel, ens med Whitechapel-mått räknat. En smal passage löpte från själva gatan och in till den bakgård som även kunde nås ifrån själva bostadsdelen via en bakdörr. För att ta sig mellan de olika våningsplanen använde man en trappa på utsidan av byggnadens gavel. Som mordplats betraktat så är det återigen ett mycket dåligt val. Även om det var mörkt så var risken att bli påkommen mycket stor under dygnets alla timmar och ett flertal fönster vette dessutom mot gården. Till skillnad från fallet med mordet på Polly Nichols så fanns nu som sagt ett flertal iakttagelser av en okänd herre och ett par av vittnena hade därtill hört mannens röst. Om Albert Cadosch bara hade bemödat sig att kika över staketet eller om Elizabeth Long hade varit en smula mer nyfiken så hade vi antagligen vetat exakt vem mördaren var och Jack the Ripper hade förmodligen aldrig hunnit bli denna hemska legend.

Så om vi sammanfattar platsen för mordet så kan vi bara ånyo konstatera att det är ett illa valt ställe att begå mord. Där finns 17 potentiella vittnen bara i huset, ytterligare ett otal som frekventerar själva gatan Hanbury Street utanför samt de poliser som patrullerar området på sina sedvanliga rundor. Sett ur den aspekten så påminner brottsplatsen inte så lite om den i George Yard Buildings där Martha Tabram fick sätta livet till. Till skillnad från många andra av brottsplatserna så är både Hanbury Street och dess ökända bakgård mycket väldokumenterade i form av foton, särskilt från 1960- och 70-talen. Det mest slående med dessa foton är hur lite som faktiskt har förändrats under de dryga 75 år som förflutit sedan Chapmans ödesnatt. En ny dörr har hängts på plats någon gång under tidens framfart, men i övrigt är det sig likt och vid tiden för fotografierna har även den "nya" dörren blivit gammal. Av alla platser sammakopplade med Jack the Ripper så är detta den i särklass både mest dokumenterade och underligt kusliga.

Fridens...